Under senare delen av 1940-talet började folk i bygden klaga över att får som betade på skogarna försvunnit. Det ryktades att fåren rivits av lösspringande hundar, men så småningom konstaterades, att björnar åter kommit till vår bygd, efter flera årtionden utan ett enda björnspår.
Många av byborna ville till en början inte tro på uppgiften att det fanns björn på skogen. Snart kunde man dock se spår efter nallarna lite varstans när man färdades i skogarna för jobb eller bärplockning. Speciellt minns jag hur mycket björnspillning det var på vårt blåbärsställe i Björnberget, vad björnen ätit var inte svårt att se, spillningen var blå av alla bär de ätit. Den ende som fick se björnen var dock pappa när han gått till skogs för att leta rätt på våra kor som i svamptider dröjde sej kvar i skogen och ej kom hem till kvällen. Björnens närvaro skrämde bärplockande damer så de inte vågade sej till skogs.
I mitten av september 1948 kom de två björnarna ner till byn en sen kväll, de hoppade över hagen vid vår sommarladugård och lyckades riva två får som de tog med till skogs. Alla våra djur var då intagna på byns åkermarker. Pappa och mamma vaknade av oväsendet under jakten men i det kompakta höstmörkret kunde de inte se vad som hände. När morgonen kom kunde man se de tydliga björnspåren utanför sommarladugårdens dörr, samt rivmärkena på hagen efter klorna, så det blev lite av en folkvandring ditupp för att beskåda nallarnas spårstämplar.
Ett par kvällar senare hörde vi björnarna åter närma sig byn, de gamla sa att björnen blåste i lovarna när de hörde deras läten från skogen. Orsaken till deras besök var nu att hämta en av de fårkroppar, som de gömt alldeles utanför byn, vilket vi efter undersökning i området kunde få bekräftat.
En kväll i mitten av Augusti 1949 stod vi ute på gårdsplanen och hörde en fårflock komma springande ner från Björnberget mot byn. På fårens typiska sätt sprang hela flocken ett stycke för att sedn stanna upp och kolla sina förföljare, sedan åter springa ett stycke i rasande fart, sedan åter stanna till dess de nådde vår sommarladugård.
Någon dag senare gick jag upp i berget och letade rätt på slaktplatsen där de två björnarna tagit var sitt får. Efter en stunds sökande bland uppslitna buskar och mossa hittade jag två gömda fårskinn och klövarna, allt annat var borta. Björnen tog med sig vad de ej kunde äta upp och gömde det till senare. Vad som förvånade mig var att fårskinnen var i två delar utan några större skador och att skinnet vid fotlederna var som om det varit skuret med kniv. Dagen efter kom polis Jonsson och skogvaktare V. Lindström och ville att jag skulle visa dem till slaktplatsen.
Efter några år försvann björnarna från våra skogar, om de sökt sig nya jaktmarker eller fallit offer för tjuvskyttar fick vi aldrig veta.