Livet i en liten skogsby som Grundsjö med små jordbruk och skogen som enda inkomstkälla blev rätt inrutad efter årstiderna. Vintrarna blev det timmerhuggning och för de som ägde hästar timmerkörning.

Efter att man kommit överens med skogsbolaget om ersättning för arbetet och snön kommit påbörjades arbetet och räckte oftast till körföret tog slut på våren. Allt timmer från Grundsjös skogar skulle köras ner till Bässelet i Rörströmsälven, en sträcka som kunde bli upp till 11 kilometer lång beroende på var timret togs. Det blev i sådana fall mycket långa dagar för körarna innan de avklarat två vändor. Jag minns hur vi barn sprang ut på bron för att lyssna efter bjällerklangen från vår häst på kvällen. Detta för att mamma skulle kunna värma maten tills pappa kom hem.

Vissa vintrar när det var stora avverkningar på skogen kunde även huggare och körare från främst Tåsjön komma till byn. De förlades i något tomt hus i byn. Eller om stämplingarna låg långt från byn blev det att bo i någon skogskoja närmare avverkningsplatsen. Om de var förlagda inom byn brukade vi sen vi blivit lite äldre besöka dem på helgerna, det fanns alltid någon med dragspel som underhöll med musik. Annars var det oftast kortspel de fördrev tiden med, men det kunde även vara någon skicklig slöjdare med som tillverkade fina slevar eller andra nyttoföremål.

För körarna blev det en lång väntan på att få sluträkningen för vinterns slit. En besvärlig vinter kunde innebära att förtjänsten blev skral och för många var det den enda inkomst de fick på hela året. För de som fick jobb i vårens bäckflottning blev det dock några veckors extra förtjänst.

Under krigsåren 1939-45 blev det jobb med vedhuggning under sommaren och ett välbehövligt tillskott i penningpungen. Under de åren blev det mest vedkörning under vintrarna för de i byn som ägde hästar. Veden kördes fram till landsväg för vidare transport med bil eller till kolugnar där det kolades stora mängder träkol under dessa år.

När våren kom måste husbehovsveden huggas och köras hem innan snön tinat bort. Sedan vidtog kapning och klyvning, allt för hand med såg och yxa. Veden fick sedan ligga ute och torka för att under sensommaren travas in i vedboden.

Våren var även en bråd tid för stortvätt på grund av svårigheten att torka tvätt vintertid. Potatisen skulle upp ur källaren för groning i stora trälådor, gårdsplanen skulle städas och närmast huset sopade vi med riskvastar men i övrigt med räfsa.

När tjälen gått ur jorden vidtog plöjning, utkörning av gödsel, harvning och sådd. Potatisen skulle ner i jorden och trädgårdslanden vändas och sås. Under krigsåren drevs en kampanj med att skolbarnen kunde få märken i järn, brons eller silver om de skötte egna trädgårdsland. Vår lärare Gösta Cederberg gick runt och kontrollerade om vi skötte våra land och utdelade även märkena på hösten när vi började skolan.

Ett annat ständigt återkommande jobb var att laga alla hagar som gick runt byn där var och en ansvarade för den del som anslöt till gården. Eftersom alla byns djur gick fritt på skogarna sommartid måste man stänga för att klara åkrarna. Getterna var mästare på att ta sej in i åkrarna, endera genom någon öppning de lyckades åstadkomma med sina horn, eller om de hittade något ställe där de kunde hoppa över hagen.

Så fort det började bli lite grönt i markerna skulle kor, får och getter släppas ut på skogsbete. Fåren skulle även klippas innan det blev för varmt ute. Kor och getter kom hem varje kväll för mjölkning men sensommaren med god svamptillgång blev det ofta problem att få hem korna, man kunde få gå ut och leta rätt på dem på kvällarna. Varje gård hade en skällko och det var att lyssna och känna igen den egna klangen. Oftast gick det bra om det inte blåste för mycket men speciellt om det växte många aspar i området kunde det bli svårt på grund av de rasslande löven.

Sensommaren 1939 när pappa var på landsvägsjobb intill Flyn blev mamma rådlös med korna som på grund av all svamp i skogen inte kom hem på kvällarna. Hon beslutade att vi tillsammans skulle bygga ut en mindre inhägnad så att korna fick vara där en tid till dess den värsta svamptiden var över. Med förenade krafter tog vi oss ann arbetet, Sigfrid var 12, Rolf 11 och jag 9 år, stolpar skulle huggas och hål spettas upp för att kunna slå ner stolparna i marken. Sedan skulle övrigt virke fram, i den mån det fanns gammalt virke användes detta resten fick huggas nytt. Efter en hel lång dags jobb där alla hjälpt till efter förmåga och där vi knappt fått tid med mat stod så hagen klar att ta emot korna nästa morgon. Allt gick väl förutom att Sigfrid fick ett mindre sår i huvudet efter en yxegg i samband med nedslagning av stolpar.

Så slapp vi gå till skogs på kvällarna för att leta rätt på korna, mamma gick inte ensam till skogen därför att hon inte hade hörsel mer än på ett öra och därför inte kunde uppfatta från vilken riktning ljudet från koskällorna kom.

Sedan vårbruket avklarats blev det hästarnas tur att släppas fritt på skogen. Det var lite av ett folknöje att se hästarnas uppgörelse om ledarplatsen i flocken, under den tid pappas ardenner Storm fanns med var utgången given. När skörden sedan tog vid var det att söka rätt på dem, så även på sensommaren sedan allt bärgats in från åkrarna och gårdens alla djur fick gå inne på åkermarkerna. Eftersom hästarna kunde röra sej inom vidsträckta områden kunde det ibland vara svårt att hitta igen dem, de kunde vara nära en mil från byn.

En för oss barn stor händelse var att få flytta upp till sommarstugan, ett timrat hus från 1850-talet, byns äldsta hus. Där fanns endast en öppenspis murad av natursten och lera så vid behov av reparation var det att gå ner till Stormyren och där, i botten av ett dike, ta upp lämplig lera. På en slät stenhäll upparbetades leran med vatten till lämplig konsistens. Med lera lagades inte bara sommarstugans skorsten utan även bagarstugans som var murad på samma vis.

Stugan skulle städas och det viktigaste för vår del var att väggarna skulle få ny beklädnad av tidningar. Vi barn sökte rätt på serier som det gällde att få i lämplig höjd för att vi skulle kunna läsa dem. Det var en stor dag för oss att efter allt springande med alla de saker som behövdes för sommaren få flytta in i stugan.

I denna lilla stuga är några av mina kusiner födda, bland annat författaren Helmer Grundström född 30 Februari 1904. Tänk er att bo vintertid i en stuga med öppenspis, endast plankgolv utan isolering, enkla glas i fönstren och en en enkel massiv spegeldörr!

Rätta boningshuset skulle under sommaren storstädas med skurade väggar och tvättade tak, spiskåpa och mur skulle vitkalkas. Även en del möbler skulle bäras ut och skuras med såpa före inflyttning. I ladugården skulle hästens spilta och kornas bås ses över och lagas efter behov.

För oss barn var nog inte återflytten till rätta stugan en kulen höstdag lika spännande som vårens utflyttning.

Tunnbrödsbakningen var även den till stor del förlagd till den varmare årstiden på grund av att bagarstugan var helt oisolerad, vid sista höstbaket skulle brödmängden tas till så att den om möjligt räckte tills vinterns kyla gett med sej.

I stort sett allt bröd som förbrukades var hembakt tunnbröd ända in på 1940-talet. Jag minns någon gång under tidigt 30-tal när pappa kom hem från skogen där han bott i en koja och hade med några runda kakor hårdbröd veteknäck. Sådant bröd hade vi inte ätit tidigare och tyckte att det var en läckerhet i förhållande till korntunbrödet vi dagligen åt av. Brödet bakades av korn och en del råg och vid storbak anlitades hjälp av någon äldre kvinna i byn, bland annat Petters Lisa som även ställde upp vid barnafödslar.

Bagarstugan användes också som förvaringsplats för kornmjöl som förvarades i stora trälådor.Efter höstslakten hängdes även köttet upp där och togs in allt eftersom det skulle användas.

När potatisblasten kommit upp tillräckligt gällde det att rensa och kupa potatisen. Räfsor och liar skulle ses över inför slottern som började ett par veckor efter midsommar. Slåttertiden blev jäktig, först började vi med den så kallade skräpslottern, varje liten markfläck där det växte lite gräs skulle slås, även in bland buskar och runt alla stenar. Det gällde att klara lien i den mycket steniga marken utan att slöa ner den i onödan. Vi blev mycket duktiga på att använda liarna för varje grässtrå var dyrbart på den tiden. Räfsningen sköttes av mamma i mån av tid och de lite yngre barnen. Sedan höet torkat skulle det härsas, man gjorde stora fång med räfsa som man bar till härsan. Sedan blev det lägdornas tur, även dessa slogs med lie ända in på mitten av 40-talet när slåttermaskin anskaffades. Även dessa härsades med räfsa tills i slutet på 40-talet när högafflarna började användas.

Ett jobb vi barn tidigt fick börja med var att skära lövkvistar och binda till kärvar som lades upp på en ställning i ladugårdsporten till vintermat för får och getter.

Efter att höbärgningen avslutats blev det myrslottern som tog vid. Myrstarren slogs i Båttjärnen, Sjultjärnen och Sjulbäcken, alla mer än två kilometer från byn, vägen till dem gick över rätt sanka myrmarker. Pappa och senare även de äldre pojkarna gick ut tidig morgon och började slå ner starren. Efter att mamma mjölkat och släppt ut korna skulle hon ordna till matsäck och själv gå ut för att räfsa, sedan var det barnen som undan för undan tog över detta jobb. Om mamma gick ut blev det den äldsta av de hemmavarande barnen som fick ansvaret för de yngre.

Så blev jag som 7-åring ansvarig för de fyra yngre barnen under den sommarens myrslotter. En händelse som kunnat sluta illa under en av dessa dagar var när jag försökte smälta glas i öppna spisen. Jag hade sett att det kunde finnas smält glas i aska som bars ut, med en mindre glasflaska på en järnstång som användes att flytta om veden i spisen startade jag mitt experiment. Eftersom flaskan inte visade några tecken på att smälta beslutade jag att kyla ner den i ett handfat med kallt vatten. Efter att vattnet placerats på spishällen lyfte jag flaskan till vattenfatet utan vetskap om vad som skulle hända, flaskan exploderade och glassplitter yrde omkring mig, men som tur var fanns ingen av småsyskonen i närheten. Fortfarande bär jag ett märke på halsen efter ett glassplitter som träffade där, dock utan annat än ett centimeterstort sår som mamma inte fick veta den verkliga orsaken till.

Allt eftersom den äldre klarade att använda räfsa eller lie fick den nästa ta vid som barnvakt.

När vi barn växt på oss kunde mamma få stanna hemma. Även av den anledningen att det fanns ett spädbarn eller att hon väntade barn, så kunde det vara nödvändigt att hon stannade hemma. Såsom det var när jag var 8 år och fick på min lott att med matsäck och mjölkhink vandra ut till pappa och de två äldre bröderna för att räfsa. Slåttern gick till så att man slog med långa liar från fastmarken och rakt ut mot tjärnen på gungflyn som erbjöd rikligt med starr. När man kommit så långt ut som gungflyna tillät vände man om och slog mot den nu uppkastade starren, på så sätt fick man en lång sträng av starren vilken räfsaren skulle fullfölja.

Efter ett långt arbetspass blev det dags för mat som bestod av bröd, smör, ost, ägg och eventuellt rökt fläsk samt mjölk att dricka. Över en eld kokades kaffe i en plåtburk. Efter kaffe och en pris snus skulle pappa alltid lägga sej ner för en stunds vila i det starrfång han burit med sej till viloplatsen.

Det mesta av eftermiddagen gick åt till att härsa det som slagits ner. Eftersom gungflyna på många ställen inte var så starka hände det att man med de tunga fången, många gånger tagna direkt ur vatten, trampade igenom och blev blöt nästan till midjan. Överhuvudtaget var det svårt att klara sej utan att få vatten i stövlarna även för den som skötte räfsningen.

Dessa gungflyn bildades under 1920-talets stora utdikningar av de vidsträkta myrmarkerna runt Grundsjö. Vid dikningen dämdes vattnet upp högre upp och sedan lämnades torv kvar i dikenas botten, som när vattnet släpptes på spolade ut i tjärnarna, där lade sig torven mot land och växte samman till dessa gungflyn som saknade bottenkontakt.

Eftersom man så tidigt fick börja med myrslåttern så lärde man sej konsten att färdas på dessa gungflyn. Efter en lång slitsam dag blev det hemfärd över dessa vidsträkta myrmarker som genom det sviktande underlaget var tungsamma att gå. Vid hemkomsten var det inte bara att få i sej lite mat utan även att slipa liarna för nästa dags slåtter, se till att stövlar och strumpor torkade m m.

Den myrstarr som slogs måste fraktas hem på hösten sedan myrmarkerna frusit så att det gick att köra med häst. För ändamålet användes en stor skrinda på en flakvagn för att kunna lasta tillräckligt stora lass. Ovanpå lasset lades en lång träslå som bands ner och höll kvar den översta delen av lasset. I samband med myrslottern tog pappa alltid hem extra lång och kraftig myrstarr som han sedan med hjälp av en skoforkamm finfördelade och knöt ihop till lämplig mängd som knöts ihop och hängde till tork. Detta blev ett mycket varmt och skönt skofor (skohö) till vinterns skogsarbete under den kallaste årstiden.

Ett annat sätt att klara fötterna var skolappar av gamla flossade underkläder, dessa togs utanpå en strumpa, så även när man använde skofor. Som vinterskor användes ofta en känga med nederdelen av gummi och skaft av läder med remning. För att klara skidåkning med dessa spikades en tjock läderbit på klacken för att bindningen inte skulle lossna från skon. Även luddar var vanliga vid kall väderlek men klarade inte tövädersdagar. Byxorna var alltid av vadmal och upptill storväst eller andra kraftiga jackor. Speciellt bland timmerkörarna var krimmermössorna den vanligaste huvudbonaden i övrigt var även skärmmössor vanliga.

Under den mörkaste delen av vintern startade resan ut till skogen medan det ännu var mörkt. Hemfärden blev även den efter att mörkret gjorde att man inte kunde arbeta längre. Tänk så skönt det var när dagarna blev längre och solen började värma så att man kunde börja lätta på klädseln.

Men nu tillbaka till sommaren, när höet torkat ute på åkrarna skulle det köras in i ladorna, till detta användes en släpa med flak och en bakgavel, denna kedjades fast på en stötting. Under arbetet kunde de mindre barnen få i uppdrag att trampa ihop höet för att få plats för allt i ladorna, detta uppfattades nog mera som lek än som arbete.

Potatisen skulle upp ur jorden och ner i källaren. När kornet mognat skulle detta skördas. Mina första minnen av detta var att kornet skars och bands i kärvar som fraktades fram till logen. Där hissades kärvarna upp med block och lina för att läggas in i en stor hög kornhärsa där det fick ligga och torka. Men när jag blivit äldre och kunde börja hjälpa till, skars kornet med lie och lades i härsor ute på åkrarna, till dess att det skulle tröskas.

Tröskningen var ett dammigt och tungt jobb. Tröskningen skedde med ett litet handdrivet tröskverk som drogs av två man, ett mycket slitsamt jobb. Sedan skulle säden köras genom ett kastverk för att rensa bort allt skräp.

Men så runt 1940 köpte Leander Jonsson i Grundsjö ett stort tröskverk, som drevs av en tändkulemotor, för att tröska åt alla i byn. I detta tröskverk fick man kornet i en säck och övrigt skräp (såern) i en annan. Arbetet fodrade många händer, säden skulle köras fram, en man lyfte upp den på ett bord som nästa matade in i tröskans dundrande gap. Halmen skulle tas undan och kastas upp till överplanet i logen där någon annan stuvade in den längst bort på golvet som sen fylldes på allt eftersom halmmängden ökade där. Leander själv såg till att kornsäckarna byttes och att allt fungerade med motor och tröska.

När vintern kom skulle en del av kornet köras till kvarnen och malas till mjöl för brödbak, kams och grötkokning m m. Tänk så god gröten blev av det nymalda mjölet.

Före den tid jag minns fanns det en vattendriven kvarn i Staversån, tre kilometer från byn. Pappa berättade många gånger om de tunga bördor av korn och sedan mjöl han burit till och från kvarnen längs steniga stigar och spånglagda myrar. På hemvägen från kvarnen, upp genom den branta delen av Björnberget, fanns en stor sten som han kallade vilstenen. Det var så att de bördor de bar på ryggen var så tunga att de inte kunde få upp dem från marken, men mot denna sluttande sten kunde de luta sina tunga bördor för att vila. Efter vilan var det att gå den sista branta delen av berget och hem. Pappas förmåga att bära tunga bördor har fascinerat mej i alla år. Även upp i hög ålder kunde han ta en 50 Kg mjölsäck, lyfta upp den på ryggen, och bära hem den utan synbar ansträngning. Men det sades ofta bland gamla gubbar i byn att han varit en kraftkarl i sina yngre dagar. När jag föddes var han redan 47 år.

Under min tid hemma körde pappa säden till kyrkbyn Rossön 2,5 mil bort för malning på en motordriven kvarn. Resan dit tog hela dagen och vägen gick över skogarna genom några mindre byar. Denna väg plogades vintertid av byborna längs sträckan efter en viss turordning och uppdelad i olika sträckor för varje by.

Sensommarens sysslor var bärplockning, bära bort härsvirke från åkrarna och ta upp potatis m m. Sedan skulle alla djur släppas in på åkermarken för att få beta av vad som växt upp efter skörden. Gårdens sista höstjobb innan marken frös var höstplöjningen.

Sedan gällde det att förbereda inför vinterns timmer- eller under krigsårens vedkörning. Seldon och skaklar m m skulle ses över, av björkämnen som fått torka under sommaren tillverkade pappa själv skaklar. Vintertid blev det köket som blev snickarbod, annars var det vedbacken. Yxa, hyvel, kniv, borrsväng och stämjärn var de verktyg som fanns att tillgå. Men även Surk (Kälke) för bråsslarens vedframdragning och snöskor samt vagnar för hö och starrkörning tillverkades hemma av pappa och sedan med hjälp av oss pojkar när vi växt på oss.