Under min uppväxt kunde bekanta, inte bara från byn utan även från andra byar, titta in för en pratstund även utan något speciellt ärende. En del kunde bli sittande och berätta historier, det kunde vara om björn- och älgjägares jaktäventyr eller egna upplevelser.

Den som oftast tittade in var väl farbror Daniel som bodde granne med oss. Han kunde även komma för att hjälpa pappa med div snickerijobb eller annat. En annan som kom in och kunde sitta och berätta historier var Valner Eriksson som bodde i torpet uppe i berget.

Bland mostrarna var det Gerda med sonen Karl-Erik och Nelly som kunde komma i sällskap med mormor. En som kunde bli kvar hos oss lite längre tid var moster Ebba som jag tyckte mycket om. Hon kunde vara hos oss för att hjälpa mamma mellan att hon vistades på sanatorier för sin TBC. Efter att hon sett hur jag som sexåring kämpade med att åka på pappas jättestora tunga skidor, lovade hon att jag skulle få hennes som var mer lämpade för mig.

Efter att Ebba kommit hem sände hon skidorna med ett lass varor som skulle till den lilla Konsumfilialen. Det kom även en skokartong med julkakor som hon lovat mig, med förbehåll att alla skulle få äta av dem. Ebba dog av sin TBC endast 29 år gammal.

På pappas släktsida var det Henny Sjölund och Rolf Jonsson från Vilhelmina eller faster Selma Jonsson från Jämtland som ibland kunde komma på besök. Men naturligtvis även andra mera närboende släktingar som besökte oss vid olika tillfällen.

Den tidens gårdfarihandlare med sina kappsäckar fastspända på cykelns pakethållare kom även på besök. De kom in och bredde ut sina tyger och allehanda småprylar till försäljning, för att sedan dra vidare till nästa gård och by. Detta trots att vi bodde i nästan väglöst land.

De enda som inte kom till byn var tattare, deras tungt lastade kärror klarade nog inte vägen över berget från Svanabyn. Det hände att någon luffare kom vandrande i sina vadmalskläder trots att det var sommar. De skämtade om att de stängde ute värmen med sin klädsel, men de sov väl oftast utomhus så därför behövdes väl varm klädsel.

En annan vandringsman som kunde dyka upp var skärsliparen med sin sliputrustning monterad på cykeln.

Livet förflöt nog rätt stillsamt i Grundsjö på den tiden, innan landsvägen bröt isoleringen. Pulsen höjdes väl något de vintrar när stora timmerdrivningar med huggare och körare från Tåsjön eller andra orter kom till byn.

Något annat som kunde sätta lite färg på tillvaron var när Blackfjäll kom till byn med sin renar. De bodde i gamla stugan på farbror Daniels gård, senare i ett annat hus som Daniel byggt upp. Av deras barn var det två äldre flickor samt deras son Hans som gick på skolan i byn och kom att bli vår lekkamrat.