Ett av mina första tydliga minnen av min pappa är från en vinterdag när jag var tre år, han kom på sina stora skidor upp mot huset med en lång trästav som han höll med båda händerna. Jag minns hur skäggig han var vid hemkomsten efter vistelsen i någon skogskoja.
Bland tidiga minnen var när pappa under våren tog oss små med ut till någon fin skogsglänta. Där tändes en brasa och vi plockade kvistar och kottar som vi kastade i elden. Jag minns inte om vi hade med oss något att äta men dessa utflykter var uppskattade.
Sommartid tog han ofta någon av de mindre barnen i hand och vandrade ut till potatisland och kornåkrar, där han pratade och förklarade hur det stod till med de växande grödorna.
De minsta barnen kunde han ofta ta i famn och gå runt med inomhus medan han förklarade vad de tittade på. Detta var något som jag själv gjorde den dag vi fick egna barn, men min fru Siv undrade över detta och menade att barnen vid den åldern inte förstod vad jag förklarade för dem.
När vi blivit lite äldre fick vi på vårarna följa med ut till skogs för att bland annat samla Björktickor som växte på ruttnande björkstammar. Dessa användes sommartid när myggen blev besvärlig inomhus, de lades i en trebent järngryta eller annat kärl och tändes på. De glödde långsamt och avgav en rätt behaglig rök som jagade ut myggorna. Sommartid sov en del av familjen i den bod som var sammanbyggd med sommarstugan och där kunde myggen vara besvärlig på kvällarna. Men en regnig kväll var det skönt att lägga sig där och få somna till regnets trummande på spåntaket.
Allt eftersom vi växte på oss fick vi följa pappa ut på fisketurer till tjärnar och sjöar eller till Staversån där vi fiskade Bäckforell.
Ett annat starkt minne jag har av pappa från tidiga barnaåren var när han hittade något att läsa för oss. Det kunde vara ur Tomtar och Troll eller annat som fanns tillgängligt, en gång läste han även en artikel om Titanic undergång. Före skolstarten fanns inte så mycket att läsa ur i mitt hem därför blev stunderna med högläsning rätt sporadiska. Jag minns hur han kvällstid ställde sej vid köksbordet med armarna utsträckta och lampan mellan sig och boken eller tidningen, detta på grund av brist på lämpliga glasögon.
Genom gårdens sysslor och senare även genom skogsarbete kom vi att jobba tillsammans med honom i många år. Jag upplevde aldrig att han krävde att vi skulle jobba något utöver det normala. Det förekom aldrig att han bemötte oss med skäll eller svordomar. Arbetet måste göras och han var alltid först ute i jobbet när det gällde slåtter eller andra gårdsysslor.
I samtal på senare tid med en man som i unga år kommit till Grundsjö på landsvägsjobb och kom att jobba i samma arbetslag som pappa berättades följande; ”Jag hade blivit varnad för Jonas (min pappa) det sades att jag skulle passa mig för honom. En dag satt Jonas och vände borren och jag hanterade släggan, så råkade jag missa borren och träffade Jonas hand, det måste ha gjort väldigt ont. Jag slutade slå och väntade mig en rejäl utskällning, men det enda han sa när han tittade upp var, fortsätt att slå. Vem annan skulle säga så i den situationen? Han var en av de bästa arbetskamrater jag haft under mitt liv.”
Detta enligt Jonas Berglund som sedan gifte sig med Leanders dotter Agda i Grundsjö och blev arrendator på Bolagsgården.