Under min uppväxt fick man mycket tidigt lära sig alla de sysslor som förekom på en gård, så även att såga och klyva ved. Därför blev det helt naturligt att jag redan vid 12 års ålder fick följa pappa till skogs under sommarlovet för att hugga ved för att tjäna pengar som behövdes till vår stora familj.

Jag fick fälla, kvista, randbarka och kapa till enmeterslängder av de smalare stammarna. De grova träden tog pappa hand om, de skulle även klyvas i halvor för att torka bättre. Sedan skulle veden staplas upp mellan stöttor till en eller en och en halv kubikilometer för att när vintern kom köras fram ur skogen. Senare höggs även ved i tre meters längder som lades upp i res i skogen.

Ved höggs mest av lövträd men i viss mån även av barrträd. Detta pågick under alla krigsåren, när ved och träkol behövde ersätta kol och andra bränslen, som tidigare importerats till Sverige.

Efter avslutad 6-årig skola blev det vedhuggning på egen hand de tider som inte gårdens sysslor tog min tid i anspråk. Vintertid fick jag hjälpa pappa i skogen med bråssling, detta innebar att man röjde upp vägar och sedan fraktade fram veden till dessa. När pappa sedan kom lastades flakvagnen med så många kubik som vägförhållandena medgav, det kunde vara fyra till sex kubikilometer. Veden kördes fram till kolugnar eller lades upp vid landsvägen för att hämtas med bil.

De som skötte biltransporterna under krigsåren hade stora problem, inte bara med gengas, utan framförallt med bildäck som var svåra att uppbringa. Utslitna däck belades med en järnring som krängdes på innan däcket pumpades upp, dessa användes på en av lastbilarnas bakjul på varje sida, när inget annat stod till buds och istället för släpvagn användes vintertid en stor kälke med järnskodda medar.

Det kolades stora mängder träkol i ugnar som var uppmurade i en lång rad, så att när den första i raden var klar för utrivning så kunde den sista av dem tändas. De som skötte kolningen hade på så sätt jobb hela tiden och gick bara från ugn till ugn.

Vintrar med stora mängder snö blev besvärliga på grund av att man måste handskotta upp vägar för att hästarna skulle kunna ta sig fram. På så sätt blev det långt mellan vägarna och därmed fick bråsslaren långa sträckor att dra fram veden till basvägen. Till detta användes en Surk (Släde) med breda medar, sedan använde man trygor på fötterna för att trampa till vägen för att kunna lasta så mycket som möjligt på släden.

Vintern 1945 var svår med en mild höst, så att myrmarkerna ej frös till, innan snön kom och då i stora mängder. Snödjupet var omkring 130 cm så vedtravarna var översnöade och på många ställen svåra att hitta igen, det blev även jobbigare att skotta och plocka upp veden ur snön. Lyckligtvis var även min bror Rolf med mig den vintern, det blev jobbigt för oss ändå, jag var bara 15 och han 16 år.

De tider när det inte snöade var det sträng kyla, uppe vid vår stuga var det många dagar -30 grader, vad temperaturen var ute över Stormyren och längs Sjulbäcken där vi tog veden vet jag inte. Färden dit kunde vara svår med stor risk för förfrysning i ansiktet, sedan höll man sig varm genom arbetet, förutom fötterna som man emellanåt fick försöka springa värmen i på den hårda basvägen.

Vår matsäck åt vi i Kvarnkojan vid Staversån där alla samlades runt en sprakande eld på den stora eldpallen mitt i kojan, längs ena väggen fanns timrade britsar som tidigare använts när huggare och körare bott i kojan. Det fanns även stall så att de tre hästar som fanns med även de fick en behövlig vila inomhus. Det blev tre vintrar med bråssling men sedan började jag en utbildning till möbelsnickare i Hoting. Men även då blev det jobb i skogen med plantsättning, hyggesrensning m m under sommarloven i mån av att inte höbärgning eller annat skulle göras hemma på gården.

Hösten 1947 sökte jag in på Tåsjö Yrkesskolor i Hoting, redan när jag gick slöjdkursen i Rossön pratade Snickar Eriksson med mig om Yrkesskolan i Hoting. Han ansåg att snickaryrket skulle vara det rätta för mig, men först efter att jag på Hotings arbetsförmedling sökt jobb på något snickeri och även där blivit uppmanad att söka till skolan blev det av.

De fyra åren på skolan kom att bli ett lyft för mig inte bara yrkesmässigt utan även på många andra sätt. Att komma ut bland nya människor och för mig som blyg tonåring få bo och leva i ett kollektiv med allt vad detta innebär. Att lära sig möta och lösa konflikter med både lärare och elever, men framför allt den enorma kamratanda som ett kollektivboende innebär.

Skolan omfattade ca 17 killar i varierande ålder på möbellinjen med Rektor Tor Sundelin och läraren Knut Johansson. Till andra terminen blev Johansson rektor och Ragnar Svensson från Hoting lärare.

Januari 1948 startade även en ettårig Husmoderslinje på skolan med två lärare för kök respektive vävsal och ca 17 elever varav många bodde på skola och resten ute på Hoting.

Att få en massa vackra flickor till skolan uppskattades naturligtvis av pojkarna på möbellinjen. Det blev också de som lagade maten, även till alla killarna.

Skolarbetet bestod i såväl teoretiskt som praktiskt arbete. På teorisidan fanns ämnen som möbelritning, matematik, bokföring och materiallära samt även gymnastik.

Vi tillverkade och reparerade möbler samt div plock som folk kom till skolan med för att få åtgärdat på olika sätt. Även om det blev väl lite nytillverkning, för att ge bra utbildning, så lärde vi oss det mesta i dåtidens möbeltillverkning.

Utbildningen avslutades med ett gesällprov i slutet av sista terminen som granskades och bedömdes av ditresta kontrollanter.

En mycket bristfällig maskinpark och redan då omoderna arbetsmetoder gjorde arbetet tidskrävande och ineffektivt. Trots en del allvarliga arbetsolyckor med kapade fingrar m m så togs inte arbetskyddsfrågor upp med riktig skärpa, varken i de teoretiska ämnena eller ute på verkstadsgolvet. Dåtidens skyddsanordningar på maskinerna var rätt provisoriska och erbjöd inte lika bra skydd som nutidens.

Vi elever fick även upprätthålla en sorts vaktmästartjänst på skolan. Vi pojkar turades om, en vecka åt gången, med att dels elda vedpannorna i elevhem och verkstad samt att se till att det inneliggande vedförrådet fylldes på. Vintertid skulle snön skottas samt lite andra sysslor utföras allt efter behov.

Varje vinter anordnades en skidtävling där vi elever själva la upp spår och även tillverkade de priser som sedan delades ut. Tävlingen delades in i klasser, över och under 18 år samt flickor, den som kom sist fick alltid en jumbolimpa.

Ett par gånger per termin samlades alla lärare och elever till en lite festligare tillställning. Efter höstterminens start med många nya elever samt till jullovet och naturligtvis vid vårens avslutningar.

Mina syskon har ibland påmint mig om en gång när jag cyklade hem till Grundsjö för att hämta en slips jag glömt ta med mig när jag började höstterminen. Alla elever och lärare skulle samlas senare på kvällen till en liten fest. Pengar var en bristvara under skoltiden så att cykla 44 kilometer istället för att köpa en ny slips var inget jag bekymrade mig för.

Visserligen hörde jag en Baptistpastor som kom cyklande från Hoting till en baptistfest i Grundsjö beklaga sej över vägen. Hans kommentar var ”jag trodde jag skulle nå himmeln innan jag trampat uppför alla backar hit till byn”.

Under de fyra åren på skolan cyklade jag denna väg i alla väglag från vårarnas sönderkörda vägbana i tjällossning, vinter med snödrev och hårda snövallar, vårens upplösta snömodd där spåren efter mig såg ut som en ringlande orm och hösten med våtblank isgata.

En händelse som kunnat sluta illa var när jag en sen höstkväll var på väg mot Hoting, den tidens lysen drevs alltid av en dynamo mot framhjulet, vilket medförde att cykeln gick tyngre, därför åkte jag ofta utan lyse. Genom att hålla blicken långt framåt vägen och lyssna så att man följde de tillkörda bilspåren kunde man cykla trots mörkret.

Helt plötsligt uppfattade jag en skepnad alldeles framför mig, i sista sekunden hann jag väja undan från att i hög fart krocka med en annan cyklist, även han utan lyse och dessutom på fel sida av vägen. Det var en äldre man som bodde vid Staversån i en arbetarbarack och alltid cyklade på fel sida av vägen.

Bland fritidsysselsättningar intog bordtennisen tätplatsen eftersom den kunde utövas hela året uppe på elevhemmets vindskupa. Vintertid blev det skidåkning för de som var intresserade av att vistas ute och när våren kom blev det ofta cykelturer ut till olika byar däromkring. Något som var rätt populärt var att samla ett gäng och vandra upp till brandtornet uppe på Norrtjärnsklippen. Tornet var bemannat under sommaren för att upptäcka och rapportera misstänkta skogsbränder.

Men fritiden användes även för att tillverka egna alster i verkstaden mot att vi betalade det material som användes. Det fanns några som byggde sig båtar även om det mest blev svarvade skålar, brickor och andra slöjdalster. Själv tillverkade jag även köksbord, överskåp m m till köket hemma.

Många är de händelser som man påminner sig om när man tänker tillbaka på dessa 4 år på skolan. Som en gång när vi fått en ny husmor till skolan som snålade med maten så att vi killar inte fick äta oss mätta. Till sist en dag när flickorna av någon anledning inte kom in till middagen därför att de skulle äta senare kom vi killar överens om att tömma alla fat till och med varenda skiva hårt bröd.

Allt eftersom vi fick in mera mat hörde vi hur flickorna i köket började fnissa. När allt var rensopat stämde vi upp i talkör “Tack för maten som är slut nu går alla killar ut”. Då kunde inte flickorna i köket hålla sej längre utan brast ut i ett våldsamt skrattande. Sedan blev maten rikligare så vi slapp gå hungriga från borden. I övrigt fick vi mycket bra mat och i tillräcklig mängd.

För oss killar blev det ibland konflikter när det gällde sen hemkomst på kvällarna till elevhemmet. Meningen var att vi själva skulle låsa ytterdörren på kvällen men detta blev väl sällan utfört. När det sedan blev skärpning på låsningen var det en del som tillverkade egna nycklar för att kunna vara ute längre vissa kvällar. Det hände även att en kille ertappades med att bli kvar hos en av flickorna under natten och därför fick lämna skolan.

Första hösten på skolan när den var nybyggd efter branden ville byggmästare Bolin att vi elever skulle frakta upp takteglet till elevhemmet. Efter att vi med langarkedja fått upp allt taktegel och ville ha betalt vägrade han betala. Då kom vi överens om att plocka ner teglet igen, inga pengar inget tegel, säkert en dålig affär för Bolin.

Själv kom jag ibland i konflikt med Rektor Johansson, han kunde komma med orealistiska förslag om hur ett visst arbetsmoment skulle utföras och sen kunde varken han eller jag ge med sig om vad som var den rätta lösningen på problemen.

En gång under sågning av skolans virke kom Rektorn till mig och ville att jag skulle gå ut och rulla fram timmer till sågen. Han hade skickat ut två spinkiga killar i 14-15-årsåldern och nu klagade han på att de inte jobbade tillräckligt bra. Eftersom jobbet med detta grova furutimmer, enligt min mening var för tungt för dessa spinkiga killar, blev jag arg och skällde ut honom för att han satt dem att jobba med detta. Upprinnelsen till allt var dessutom att det var husmor som varit på rektorn om att killarna inte jobbade som de borde.

Efter att jag slutat skolan blev det först lite jobb i skogen och därefter vid Fjällsjö Träförädling i Backe en tid. Snickeriet kom dock på obestånd, det fanns inte ens ved, så när kylan satte in var lokalerna så utkylda på morgonen att det inte gick att jobba. Efter att jobbet tog slut där blev det timmerhuggning i väntan på att rycka in i lumpen på I 21 i Sollefteå.

Efter muck och jobb med att få klart rummen på övervåningen hemma m m sökte jag och fick jobb i Krokom på Forsbergs Snickeri. Resten av min yrkesverksamma tid blev på snickerier i Krokom som snickare, men när snickeriet utökades med många anställda blev det huvudsakligen verktygsslipning för min del. Under 25 år kom det även att bli fackligt arbete inom klubb-, sektions- och avdelningsnivå, samt även många år i olika styrelseuppdrag inom Krokoms LO-Sektion.