Denna höst kom att bli en stor upplevelse för en 5-årig kille från en liten skogsby i väglöst land. Det började så att min äldre bror Rolf kom springande ut till pappa och mig i skogen, där han höll på med att köra ihop lite timmer inför vinterns avverkning på den egna skogen. Vi skulle komma in för att ta prover, som syster Stina var utskickad för att ta, på alla i byn. Det ryktades om att en stor difteriepidemi befarades i bygden. Vi blev penslade i halsen med en bommulstuss, alla förutom pappa som vägrade ta några prover under hela hösten.

När provsvaren var klara kom syster Stina från Rossön tillbaka till Grundsjö, för att meddela vilka som skulle sändas till epidemisjukstugan, samt ta nya prover på övriga. Det ville sig så att jag var den första i familjen som fick besked om att åka in till epidemisjukstugan i Ramsele.

En förvinterkväll följde min mamma Jenny mig först till Edit, som förestod en liten Konsumfilial i byn och köpte ett äpple till mig, och därefter till Leander där jag fick sätta mig i en släde tillsammans med andra bybor som skulle åka samtidigt. Efter slädfärden de sex kilometerna över skogen kom vi till Svanabyn, där en svart fyrkantig bil väntade på oss, där fick vi packa in oss för fortsatt färd. Det var den första bil jag sett men färden minns jag inte mycket av för jag sov.

Jag vaknade en gång när det blev oro i bilen på grund av att vi mötte en lång militärkolonn. Sedan vaknade jag inte förrän personal på sjukstugan i Ramsele höll på att klä av mig för att lägga mig i säng. Konstigt nog har jag inget minne av att jag oroades speciellt över att skiljas från familjen trots att jag aldrig tidigare varit hemifrån.

Nästa morgon med gurgling med nått grönt äckligt medel var väl mindre angenämt. Att första tiden inte få kläder så att man fick vara uppe utan skulle ligga till sängs, möjligen gå till fönstret och titta ut. Det enda intressanta var när en slaktare i närheten kom förbi med sin lilla lastbil med slaktade djurkroppar på flaket.

Efter en eller två veckor kom samma bil med flera Grundsjöbor, men endast någon fick plats i Ramsele, övriga skulle ända till Högsjö och Veda i Ådalen. Bland dem var Mamma med minstingen Haldo och bröderna Sigfrid, Rolf och Leopold.

I vårt hem blev endast pappa Jonas (som förresten vägrat ta några prover) och dottern Naima, endast 2,5 år gammal, kvar att ta hand om gården och alla djur förutom mjölkningen som som Jenny Adamsson från byn kom och gjorde. Naima fick sitta på en fäll i ladugården medan pappa såg till att djuren fick hö och vatten samt övriga sysslor som måste göras.

Väldigt många från byn blev inlagda på epidemisjukhus, men även i andra byar förklarades många vara drabbade och i Svanabyn togs skolan i bruk som epidemisjukstuga. Av alla dessa intagna visade det sig senare att endast ett par fall verkligen fått difteri.

Byborna hade hunnit med höstslakten och mycket kött blev hängande ute i bodar och på grund av olämpligt väder blev en del kött lite skämt. Men efter uppmaning av syster Stina om att att lägga köttet i ättika före tillagning skulle det inte vara hälsofarligt.

Ramsele sjukstuga var indelad så att bottenvåningen var manlig avdelning och övervåningen kvinnlig. Bland de intagna var min kusin Bror född 1926 samt skogvaltare Lindström och några ynglingar från Volmvattnet och Jackemo. På övervåningen var bland andra Barbro Lindström, född 1930 som jag, samt systrarna Lajla och Britt-Mari Jonsson m.f.l

Den lilla kontakt jag fick med flickorna var att Barbro och jag kunde sitta i trappan och pratas vid några gånger, det hände någon gång att jag även tittade in på damavdelningen, jag minns speciellt att sköterskan höll på att behandla Britt-Maris röda och irriterade ögon.

Men det förekom ingen organiserad lek eller aktivitet för oss barn. Ynglingarna på vår sal var retsamma med speciellt Bror, de tråkade honom med att det hänt olika saker med hans hund m m. Annars låtsades dom fotografera oss unga genom att komma fram till sängen vända sej om och lyfta på nattskjortan och släppa en prutt. De ritade sedan små bilder som de sa var foton av oss.

Men så en morgon kom personalen som bestod av en sköterska och en föreståndarinna in med med kläder, vi skulle få vara uppe. Jag fick på mig byxor, jacka och tofflor. Det första jag gjorde var att springa ut i snön utanför ytterdörren men utevistelsen blev kortvarig. Sköterskan kom springande ut efter mig och jag fick vackert hålla mig inne. Denna sköterska brukade ibland komma in på kvällen och sätta sig på min säng för att prata och bjuda mig på godiskuddar i olika färger.

En sak som jag speciellt kommer ihåg var mitt första besök på toaletten ute i korridoren, den bestod av stolen och en vattenbehållare högt uppe på väggen med en kedja som man drog i för spolning. Jag som aldrig sett en toalett i mitt liv blev förskräckt när jag drog i kedjan och vattnet med väldig fart störtade ner och nästan fyllde hela toaletten.

Eftersom det ej existerade några leksaker där fick vikta pappersflygplan av veckotidningarnas ytterblad, som de äldre försåg mig med, bli mitt främsta lekobjekt.

En dag när jag kom ut i korridoren stod en dörr på glänt så jag slank in där i ett sotigt svart pannrum, där stod en kille och jobbade med något på pannan. Till min förvåning blev han skräckslagen därför att han nog trodde att jag skulle smitta honom med difteri. Men i verkligheten var alla vi där intagna helt friska så varför hade vi hamnat där?

En morgon strax innan vi skulle få åka hem fick sköterskan se att jag fått vattenkoppor som föreståndarinnan kom in och kollade och bestämde att jag måste stanna tills kopporna försvunnit. På så vis blev jag kvar i ett nästan tomt sjukhus omkring två veckor till. Så äntligen skulle hemresan bli av. Mina kläder plockades fram, men till min förtrytelse fanns inte mina nya hemstickade strumpor där, endast några andra mer använda som fick duga.

När jag anlände till Svanabyn mötte pappa mig med häst, jag var ensam från Grundsjö i denna transport. Med mig från Ramsele hade jag en julklapp som visade sej vara ett trätåg med tre vagnar. Vid hemkomsten låg snön väldigt djup över byn, speciellt minns jag att det plåtrör som tjänade som skorsten på ladugården, var så översnöat att det knappt syntes.

Till sist var familjen åter samlad inför julfirandet efter en händelserik höst med många nya upplevelser som vi aldrig kommer att glömma.