Våren 1939 påbörjades byggandet av väg till Grundsjö, sträckan Hoting till Flyån hade byggts tidigare ca 1933. Bro över Flyån påbörjades samtidigt som vägbygget. Vägsträckan hade stakats ut något år tidigare, den gick genom byn Flyn, över skogen mot Grundsjö med en del branta partier och över den sanka Stormyren intill byn.

Den tidens vägbyggen skedde helt manuellt med spadar, spett, hackor och skottkärror. Det började med att skogen höggs ner och stubbarna drogs upp med stubbrytare (stenbjörn), en anordning på höga ben där det var fastsatt ett spelverk med lång stålvajer som låg på en trumma och gick genom flera stålblock dels längst upp samt nere vid den gripsax eller kätting som fästes i stubben eller stenen som skulle dras upp. Kraften förmedlades från två vevar som två man drog runt via ett stort kuggdrev mot vajertrummans lilla drev. Dessa grova stålvajrar kunde spännas så hårt att det hördes som en för hårt spänd fiolsträng. Om stubben eller stenen var för svår fick man använda dynamit, när det gällde sten borrades det först hål i stenen med borr.

Borrningen gick till så att en man satt och vände borren och en eller två man växelvis slog på borren med en speciell slägga med liten anslagsyta, så det gällde att vara träffsäker om inte borrvändaren skulle bli träffad på händerna.

Efter att stubbar och stenar avlägsnats var det dags att börja flytta jordmassor dit de behövdes. Jord skulle avlägsnas, om det var behövligt och kärras till lågt belägna partier, eller hämtas utanför vägen och kärras ut. De stora kärrorna av stålplåt med träskalmar var försedda med järnhjul varför de måste lägga ut plank att kärra på. På många ställen, till exempel om det var någon sträcka på myrmark, blev det långt att kärra jorden som togs i någon backe intill vägen.

Under sådana förhållanden blev myggen besvärlig, för beckoljan som användes som myggmedel kunde inte smörjas in vid ögonen, knotten passade på och satte sej runt ögat och när de inte kunde vifta bort den blev huden runt ögat helt sönderäten.

Vid större myrområden som Stormyren användes tippkärror som gick på räls som lades ut allt eftersom fyllen växte ut över myrmarken. Över stormyren lades först ut ett lager av timmer som vid dikningen blev täckt av myrtorven som kastades inöver stockarna. Detta berodde på att myren var sank och för att få bättre bärighet lades denna timmerbädd ut.

Den utstakade vägsträckan delades in i skiften, längre eller kortare, som sattes bort till ett arbetslag för en viss summa pengar. Efter att arbetslaget färdigställt sitt skifte, som ofta tog sommaren i anspråk, fick de ta sej ett nytt.

Så blev det första året att det arbetslag pappa jobbade i fick sej ett skifte vid Rensjöån strax öster om Flyn. Där byggde de sej en riskoja att bo i under sommarens arbete. Efter arbetsdagens slut på lördag kunde de gå hem de sju till åtta kilometerna till Grundsjö. En söndagskväll när pappa var på väg tillbaka halkade han på de hala stenarna i Staversån och det järnspett han bar på axen slog i en sten framför honom och den andra änden träffade hakan. När han så kom hem påföljande lördag var hela underkäken blå och uppsvälld, det enda han kunnat äta var flytande föda, men arbetet fortsatte ändå som vanligt trots att det måste ha varit svår värk och andra problem.

Sommaren 1941 jobbade pappa på ett vägskifte strax väster om Stormyren, då hände det ibland att någon av oss pojkar gick dit med matsäck. En dag på sensommaren gick jag och min yngre bror Leopold dit med mat, jag elva och han tio år. När vi kom dit talade pappa om att han hört våra kor vid Grundvattnet, en tjärn en och en halv kilometer bort, det var svamptider och korna hade inte kommit hem på kvällen.

Pappa ville att vi skulle gå hem och tala om för mamma var korna fanns, eller själva gå dit och få hem dem. Eftersom mamma höll på att baka tunnbröd så beslutade vi oss för att gå dit och jaga hem korna. När vi kom ner till tjärnen gick korna och betade myrstarren där. Vi samlade ihop korna som villigt började gå över myrmarken mot Björnberget, det fanns alltid kostigar längs med fast mark som de använde. Men väl inne i skogen började korna beta och leta efter svamp som det fanns gott om. Efter en lång stunds fruktlösa försök att få dem hemåt skingrades alla åt olika håll.

Till slut insåg vi att det enda vi kunde göra var att bege oss hemåt. Vi hade då sprungit runt i den täta skogen och blivit vilse. Efter flera försök kunde vi dock konstatera att vi återvände till samma ställe som vi startat ifrån. Tiden gick men innan vägjobbarna gjorde kväll sköt de några stenar, då ramlade allt tillrätta och vi kunde vandra hemåt genom skogen. När vi kom in på den gamla Flyvägen upp genom berget mötte vi pappa som var ute för att leta rätt på både oss och korna. Så var vi åter hemma, lite hungriga och trötta men välbehållna. Detta var den första och även sista gången jag gått vilse, trots många och långa skogsvandringar.

På den tiden tillverkades vägtrummorna av stora kluvna stenblock som stenarbetare sprängde och klöv till från några stora stenar som var lämpade för ändamålet, bland annat blev vår barndoms leksten en bit in i skogen från vår hage sönderstyckad så att det endast återstår en mindre del av den. Så äntligen kom den första bilen rullande in i Grundsjö senhösten 1942. Vägen grusades inte förrän sommaren 1943 men kunde köras så länge den var frusen och sedan den torkat upp på våren

Ett Krossverk placerades på vägsträckan och blandningen av krossad sten och pinnmojord kördes ut med lastbilar. Jag och några kompisar gick bort till krossverket för att få åka på lastbilsflaket tillbaka mot byn. Tidigare medan vägjobbet pågick och de rälsburna tippkärrorna fanns där brukade vi åka på dem. Första sträckan från jordtaget var utförsbacke så det blev bra fart, så man kunde åka långt ut på myren, det var dock lite jobbigt att få upp dem tillbaka uppför backen.

Den tidens vägar var mycket besvärliga vid tjällossning med djupa hjulspår som frös till om det var nattkallt, så att komma fram med cykel en vårmorgon var inte roligt. Denna väg kom jag att cykla otaliga gånger i alla möjliga väglag de fyra år jag gick i Hoting på yrkesskolan.