Finsk-Ryska vinterkriget bryter ut i november 1939 och följs med spänning och bävan av oss alla. Pappa köper vår första radio, en liten grön apparat med ett stort torrbatteri som strömkälla. Den ersattes senare av en större radio som fick sin ström från ett bilbatteri som måste fraktas till Svanabyn, där bussen tog det till Dorotea för laddning, eftersom vi saknade elström i Grundsjö. Kvällarnas nyheter följdes med spänning även av oss barn.

Allt eftersom kriget utvidgas blir bristen på varor allt större med ransonering som följd, till sist är nästan allt som ska köpas ransonerat, fotogenlamporna får bytas ut mot karbidlyktor och kaffet får blandas med surrogat som Sekoria men även rostat korn användes i brist på annat.

För många män blir bristen på tobak och snus ett svårlöst problem. För oss som bodde på en lantgård blev inte matransoneringen lika besvärlig som för dem som bodde i städer och större samhällen. Det innebar att våra Stockholmssläktingar kunde tigga till sej lite matkuponger från oss och i gengäld skickade de paket med avlagda kläder som kom väl till pass i vår stora familj.

Ett starkt krigsminne var morgonen efter att Tyskland anfallit Norge och Danmark. Vår lärare Cederberg kommer lite sent till skolsalen och berättade att han suttit uppe på natten och fått in en Norsk radiosändning som berättat om Tysklands anfall mot landet. Läraren vandrade av och an i skolsalen under dagen och emellanåt upp till radion för att lyssna om även Sverige skulle dras in i kriget. Senare under kriget var det en engelsk radiostation som sände krigsnyheter under kvällarna, den skulle alla lyssna på trots svåra störningar, det sas att det berodde på Tyska störsändare.

Vår lärare såväl som andra vuxna i byn låg långa tider ute på gränsbevakning, men livet i byn flöt vidare trots allt. Genom det stora behovet av ved och träkol blev arbetstillfällena flera och därmed en något bättre ekonomi i alla de stora 30-talsfamiljerna. Problemet var att kristidskläder kunde vara av Cellull med sämre kvalité. Jag minns speciellt cykelslangar och stövlar, fick man hål på en sådan cykelslang var det nästan omöjligt att få några reparationslappar att sitta fast. Till sist måste jag ge upp och ställa undan min cykel till dess att det kom riktiga röda slangar i handeln. Så i slutet på kriget fick jag mig ett par stövlar med träsulor, något annat fanns inte att köpa, dessa gick väl an förutom när man skulle fiska stenbit längs staversån och klättra bland stora stenblock längs stränderna.

Till följd av kriget blev flygverksamheten över våra bygder livlig. För mig som mycket flygintresserad grabb blev det en sport att känna igen alla olika flygplanstyper. Jag höll noga reda på både de svenska och de utländska planens storlek och prestanda. Jag byggde även modellplan både skalenliga och segelflygplan. Mitt första minne av flygplan var när Arenberg var i Svanabyn och gjorde uppstigningar från sjön och vi stod uppe vid sommarstugan och såg planet flyga upp mot Dorotea och sen tillbaka för landning.

Min första flygtur blev vintern 1947 från Hotingssjön. Det var så att det var några skolelever från Tåsjön som skulle få flyga. Nu var det en plats ledig i Norsemanplanet och den som kunde förklara skillnaden mellan en Autogiro och en Helikopter skulle få åka med, så fick jag min första flygtur. Senare har flygresorna blivit många och långa, den längsta till Australien. Under sista krigsåret gick jag den obligatoriska snickarkursen på åtta veckor i Rossön när jag den sjunde Maj 1945 steg av tåget i Hoting för hemresa fick vi besked om att kriget i Europa var slut. Men ransoneringen fortsatte några år till, speciellt på vissa varor, speciellt kaffe m m.