Min farmor Stina Greta föddes 1848 och dog i december 1927, drygt två år innan jag föddes. Farfar Jonas Ersson föddes 1851 och dog i december 1932. Han besökte hemgården någon månad före sin död men jag har inget minne av att han satt i köket. Däremot att jag stod i fönstret och såg när han hjälptes ner från bron och upp i skrindan för återfärd till Ålderdomshemmet i Rossön.

Morfar Jöns Erik Edman föddes 1857 och dog 1938, han bodde i Svanabyn där de flyttat runt till olika gårdar. Min första riktiga minnesbild av honom var en sommardag 1936 när han kom upp mot sommarstugan med en stor plåtdunk fastknuten i en mes på ryggen. Plåtdunken innehöll äppelmos som sockrat sej och därför sålts billigt. Vilket kalas för oss barn som inte var bortskämda med sådana läckerheter.

Mormor som var född 1876 och dog först 1955 kom rätt ofta till oss, för att hjälpa mamma med att sticka och stoppa strumpor med mera. Även till vårarnas stortvätt brukade hon komma och hjälpa till, ibland kunde även yngsta dottern Nelly följa med. Mormor var alltid klädd i hellång klänning och huvudduk knuten i nacken.

Varje ledig stund var hennes händer upptagna av stickning av vantar eller strumpor. Hon hade fått 11 barn varav en dog som nyfödd, två dog i vuxen ålder i TBC och den yngsta dottern var svårt hörselskadad. Hon fick gå i dövstumskola och först i senare delen av sitt liv kunde hon få hörapparat och därmed ett mera fullvärdigt liv.

Första gången jag fick följa mamma till mormor i Svanabyn var väl vid fem eller sex års ålder. Sista gången jag träffade Morfar låg han till sängs och var insmörjd med tjärsalva för eksem.

En vårvinterdag när jag var sex år fick jag följa Pappa till Svanabyn. Han skulle hämta varor till Konsum i Grundsjö. Efter en snabbvisit hos Morfars och lastning av bland annat höbuntar bar det av hemåt över Hemberget. Jag låg uppe på höbuntarna på den lugna färden till dess att lasset krängde till när vi passerade över en liten bäck. Oförberedd som jag var så rullade jag av lasset ner i den snötäckta bäcken. Pappa som hörde mig stannade hästen och kom och lyfte upp mig på lasset igen. Färden gick vidare utan ytterligare intermezzon, först till den lilla konsumfilial där Edit Jonsson var föreståndare och sedan hem.

När vi blivit äldre och fått cyklar blev resorna till Svanabyn vanligare, dels för att besöka mormor samt vår kusin Karl-Erik Edman. Det kunde även vara biobesök som lockade, vägen var mycket dålig med rötter från träd och stora stenar såväl som blöta partier.