Under min uppväxt på 30-talet fanns nästan inga köpta leksaker. Utomhus fick kottar och annat man kunde hitta användas i lekar. Men allt eftersom man blev lite äldre och kunde hantera kniv blev det egenhändigt tillverkade pilbågar, pilbössor, svärd, spjut och även små kälkar, efterliknande de som pappa använde i timmerkörning, de kunde göra inhämtningen av ved från vedboden betydligt roligare.

Senare gjorde vi även kälkar som vi kunde åka på vintertid, när det blev barmark tillverkade vi även provisoriska sparkcyklar med hjul av björk-kubbar från vedbacken.

När vi blev äldre blev det naturligtvis olika idrottsaktiviteter som höjdhopp men framför allt fotboll, problemet var att det inte fanns någonstans där marken var plan och fri från stenar. Det fanns dock en liten ödetomt “Pelles” inne i skogen utanför byn som fick duga trots att den plana ytan var liten med gropar efter husgrunder, antalet spelare var inte större än att det blev spel mot ett mål. Endast höstarna var det tillåtet att spela på åkermark, då även på gårdsplanen, mellan alla stenarna, som det fanns massor av var man än vände sej, där marken ej var uppodlad.

Höstarna när isen lagt sej på tjärnarna runt byn blev det skridskoåkning till dess snön kom. Skridskorna vi använde var sådana som spändes fast på skidpjäxor, först sista åren i 40-talet blev det vanligt med skridskor med fastnitad skena. Vintertid åkte vi skidor till och från skolan samt kvällar och helger i en rätt brant backe inom byn, men vi kunde även leta oss ut till något bergsområde där skogen inte växte allt för tätt för att få lite mer spänning i utförsåkningen.

I en skogsby som Grundsjö blev våra aktiviteter ofta förlagda till skogen med klättring i hällar och träd men vi försökte även bygga fällor (giller) för skogsfågel. Några fåglar lyckades vi inte fånga, delvis därför att de blev nerrivna av skogvaktare Lindström om han upptäckte dem. En lek vi ibland ägnade oss åt var att klättra upp i smala björkar och låta stammen böja sej ner mot marken, i de flesta fall gick det bra men det hände att stammen brast så att landningen blev lite våldsam. En farligare lek var när vi klättrade upp i höga yviga granar och åkte kana utanpå grenarna, farten bromsades med armarna och inga olyckor inträffade trots allt.

Eftersom Grundsjö, trots namnet, saknade sjö, fick vi under de tidiga skolårens somrar nöja oss med en uppdämd liten bäck för vårt badande. Bäcken låg alldeles nedanför byn, där högg vi först en grövre stock som vi la över bäcken och förankrade med nedslagna pinnar, sedan restes smalare käppar mot stocken nerslagna i bäckens botten.

Efter att vi huggit loss torv och staplat hela vägen upp fick vi möjlighet för bad och simträning på nära håll. Men eftersom det inte fanns någon som kunde lära ut simteknik så fick det först bli hundsim, sedan tränade vi in bröstsim så gott vi kunde på egen hand. När vi blivit lite äldre förlas badandet dels till Volmvattnet två kilometer bort eller i tjärnarna intill byn, då från en flotte på grund av att bottnarna bestod av dy och krävde simkunnighet.

Efter att vi fått landsväg blev det under helger populärt att ta sej upp till Västersjön, vår badidyll med fin sandstrand. Resan dit var cykel fyra kilometer sedan en båttur på 2,5 kilometer genom ett smalt sund, över en sjö och åter ett smalt sund. Antalet båtar var begränsat så de kunde ibland bli överlastade och med tanke på att inte alla kunde simma, då speciellt inte flickorna, så var väl inte säkerheten den bästa. Dit upp tog vi med oss fika och stannade stor del av dagen.

Eftersom det inte fanns väg till Grundsjö så lärde jag mig cykla först vid 12 års ålder, då på pappas jättehöga cykel där man fick krypa in under ramen och i denna konstiga ställning försöka balansera cykeln. Min första längre resa blev till Gränsmötet i Rörström 1943, jag på en ny fullstor cykel och pappa på sin gamla trotjänare, även min äldre bror Rolf var med. Det var krigstid och Per Albin Hansson skulle hålla tal där, därför hade pappa bestämt sej för att åka dit.

Trots min ringa cykelträning gick resan bra men blev lite jobbig därför att jag inte kunde trampa annat än stående på pedalerna, mina ben var för korta, men i utförsbackarna kunde jag sitta upp för att vila mina ben. Mycket folk var samlat på “Kilvamma” där den årliga gränsträffen mellan Hoting och Dorotea anordnades under två dagar med dans och olika uppträdanden.

Nere vid sjön kunde man även simma för simborgarmärket. Detta var en festplats som jag kom att besöka många gånger under slutet av 40-och början av 50-talet. Så kom Per Albin in på festplatsen i bil och steg upp i den, med svenska flaggor inramade talarstolen, och höll sitt tal som gällde krigets vedermödor för Sverige, vad som stannat i mitt minne var nog inte vad som sades i talet utan alla beväpnade vakter som vakade över Statsministern under hans tal.

Under hemresan stannade vi i Flyn hos Bertil Westins, det var nämligen dags för nyhetsutsändning på radion, men på den tiden var det inte ovanligt att man tittade in hos bekanta för en pratstund när det passade sig. Senare på kvällen kom vi hem efter en lite äventyrlig långresa för min del, som tidigare inte cyklat längre från byn än tre kilometer.

Sedan kom cykeln att bli ett färdmedel för många och långa turer. Den längsta när min bror Leopold och jag beslutade oss för att åka till Domsjö utanför Örnsköldsvik ca 17 mil. Vi skulle hälsa på moster Hildur och våra kusiner, men eftersom dagen var så varm bestämde vi oss för att cykla ner under natten. Tyvärr blev timmarna före soluppgången rätt kalla genom att vägen löpte längs Storån med fuktig kall luft.

Från Ö-vik letade vi oss ut mot Domsjö där de bodde. Efter lite sökande hittade vi deras hus men klockan var bara sex så vi tvekade att knacka på, men så kom Alvar mosters man ut, han var på väg till jobbet på fabriken, så kom vi in och fick oss lite till livs efter nattens cykeltur.

Efter några dagar där med bad, besök på tidningen Öviks Allehanda där moster städade och där en reporter visade oss runt och demonstrerade den då vanliga apparaten för inspelning på vaxrulle. Efter inspelning av vårt samtal fick vi lyssna på den raspiga inspelningen, det var vad som stod tillbuds år 1949. Vi hann även med en båttur ut i Ö-viks skärgård och se oss om på stan samt dess omgivningar.

Hemfärden skedde i tryckande hetta, när vi nådde Hälla vid Ångermanälven kom så åska med hällande regn men vi hann in på ett kafé i sista stund innan vi blev genomblöta. Där satt vi och väntade på att regnet skulle upphöra medan vi fikade. Det blev långvarigt så vi beslutade oss för att åka taxi till Granåsen, men när regnet upphörde fick taxin stanna när vi nådde Junselevägen. Nu var det inte mer än 2,5 mil kvar att cykla hem till Grundsjö.

Det kom att bli många hundra mil på cykel de närmaste åren. Eftersom det inte fanns några privata bilar blev cykeln det allenarådande fortskaffningsmedlet under 1940- och början av 1950-talet. Hoting besöktes ofta för biobesök eller ibland endast för att fika på något kafé, men resor till platser betydligt längre bort företogs även på cykel, för dans eller andra arrangemang. Vintertid blev det bilfärd i överfulla droskbilar till dans eller annat.

Under 1950-talet började rätt många skaffa sej motorcyklar och även privata bilar började bli vanligare. Själv köpte jag motorcykel 1955 men efter tre somrar och 3000 mil bytte jag till bil hösten 1958, en Ford Prefekt med 26 hk motor och en toppfart på 110 kilometer i timmen.