Information om boken och om författaren Ragnvald Jonsson

Förord

Pappa, pappa berätta om när björnen kom till byn, berätta om när du arbetade i skogen, berätta om när ni dämde upp bäcken för att kunna bada. Pappa berättade historierna om och om igen, han läste också dikter och böcker för oss barn.

Många var de äventyr och upptåg som pappa och hans syskon varit med om och mer än en gång undrade vi om farmor vetat vilka farliga lekar barnen hittade på! Så småningom kom de första barnbarnen och därmed samma önskan, morfar, berätta om hur det var när du var barn!

Mamma och pappa läste inte bara för oss, de läste också mycket själva. Vi hade en hel del böcker i våra bokhyllor och på bilioteket som vi ofta besökte fanns det, för oss barn, en närmast oändlig mängd böcker. Vi lärde oss att se böcker som något roligt, intressant och berikande.

Böcker är speciella och denna bok inte minst så, pappas egen bok.

Annika, Karina och Fredrik Östersund 2006

Författarens förord

Som nybliven pensionär började jag nedteckna mina barn- och ungdomsminnen, då utan tanke på att detta skulle bli en bok. Efter att mina barn sett texterna tyckte de, då speciellt Fredrik, att det måste bli en bok med mina bilder som komplement till texten. Bildmaterialet består förutom av mina egna bilder, av några av syskonens bilder, samt avfotograferade gamla bilder av släktingar m.m.

Härmed får jag tacka mina barn som var och en på olika sätt bidragit till denna boks tillblivelse.

Den här boken är tillägnad mina barn, barnbarn, släkt och övriga intresserade.

Ragnvald Jonsson Krokom 2006

Vår hemgård och delar av byn 1953. Huset uppfört i slutet av 1800-talet och ladugården uppförd 1884.

Grundsjö - en by i nordligaste Ångermanland

Jag föddes hos min mormor i Svanabyn dit min mamma gick för att föda mig, så även mina äldre bröder. Efter några dagar återvände mamma med mig de sex kilometrarna över Hemberget hem till Grundsjö.

Byn med tio gårdar saknade vid den tiden såväl telefon som landsväg, även posten måste hämtas i Svanabyn. Först 1938 drogs telefon till byn och vid den tiden fick vi även postutdelning. Landsväg kom på senhösten 1942, då från Ho- ting.

Väg till kyrkbyn Bodum dröjde till 1956 men väg till Svanabyn fick vi ett par år tidigare. El- ström drogs fram till Grundsjö först hösten 1951, till sist kunde fotogenlyktorna plockas undan. Äntligen blev det belysning utomhus men en- dast en familj monterade lyse på utedasset, vilket många tyckte inte kunde vara nödvändigt.

Min hemby har bebotts sedan 1826 när min farfars farfar Hans Grelsson född 1794 och Brita Ersdotter född 1787, drog ut i vildmarken sex kilometer från närmaste by för att starta sitt nya liv på nybygget, som fick namnet Grundsjö. Vår gård har sedan gått i släkten från far till son och bebos sedan 1972 av min yngste bror Bertil.

Nybygget med stora skogsarealer såldes sent 1800-tal till skogsbolaget Marieberg, som van- ligt var på den tiden. Inägorna delades upp till två arrendegårdar varav min farfar blev arrenda- tor på sin egen gård. Samtidigt byggdes nya hus på den andra delen och arrendator tillsattes. År

1911 återköpte min far fädernegården med ett mindre skogsskifte från Mariebergsbolaget.

Tidigt 1930-tal bestod byn av tio jordbruks- fastigheter varav fem var Kronoarrenden, de flesta av dem tillkom under 1920-talet.

År 1936 fick byn sitt första skolhus med lärar- bostad på övervåningen och centralvärme samt indraget vatten som skulle pumpas upp för hand till en tank på vinden, men utomhusdassen fick fortfarande duga, även till ett nybygge.

Under åren 1937-1938 byggde Valter Lind- ström, Birger Lind och Folke Olsson var sitt Per-Albin-torp. 1939 byggde Ture Danielsson upp sin Lanthandel, tidigare hade endast funnits en liten Konsumfilial, först inrymd i kammaren hos Jonas Fritjof Jonsson med Edit som förestån- dare, samt en tid även en liten privataffär driven av Alfred Eriksson. När den upphörde flyttade Konsum in i den lokalen.

Så småningom övertog Konsum Ture Daniels- sons affär med honom som föreståndare. Under 1950-60-talet byggdes ett antal villor upp som skogsarbetarbostäder men även i övrigt har en del villor och andra hus tillkommit.

Under 1960- och 1970-talet lades jordbruken ner i snabb takt, skolan försvann från byn och även Konsumaffären lades ner. Åter får byborna fara till Svanabyn för att handla sin mat, men nu i bil.

Skogen växer in över jordbruksmarkerna som våra förfäder med så mycken möda odlat upp ur den steniga marken. Skogen skulle huggas ned och hus byggas för att klara livet på både djur och människor mitt ute i vildmarken. Nya generatio- ner tog vid och byn växte med odling och nya

Del av Grundsjö 1951. Några av de fem kronoarendegårdarna samt längst till höger Bolagsgården som Leander Jonsson arenderar.

gårdar. Det kan inte hjälpas att det känns vemo- digt att titta ut över byn i dag och se hur naturen återtar vad ens förfäder har odlat upp.

Grundsjö by lever ännu kvar i början av 2000- talet men framtiden är oviss. Skogsbolagen har i stort sett tömt byns omgivningar på avverknings- bar skog och de skogsarbetare som finns kvar blir arbetslösa. De flesta småbyar däromkring är i dag öde, husen rivna och åkrarna igenväxta. I några fall finns hus kvar men nu som fritidsbo- städer.

Detta var en liten presentation av Grundsjös 175-åriga historia.

Föräldrarna var Jonas Oskar Jonsson född 1883 i Grundsjö och Jenny Kristina Edman född 1906 i Svanabyn på andra sidan Lapplandsgrän- sen.

Jag föddes den 25 Januari 1930 och fick nam- net Ragnvald, meningen var att det skulle bli Rune men tyvärr blev namnet upptaget av en kille i byn född några veckor tidigare. Jag var nummer tre av elva syskon, varav åtta pojkar och tre flickor, barnen födda mellan 1927 och 1945.

Jonas Oskar Jonsson ca. 1920 Porträtt taget i stui- do i Rossön hos fotograf Petrus Hedström Ljungö.

Grundsjö våren 1949. Vår hemgård från söder med den ursprungliga brokvisten kvar.

Mitt hem i Grundsjö

Vårt hus bestod av ett stort kök, kammare och förstuga med uteskafferi (trappkontor) under vindstrappan. Under mina tidiga barnaår an- vändes endast det stora köket, där alla även hade sina sovplatser. I nordvästra hörnet stod en stor skåpsäng där mamma och pappa låg i den höga sängen och Sigfrid och Rolf låg i skåpsängen som man drog fram under den andra.

Ovanför lådsängen fanns ett fint klaffskåp med små fina lådor och fack, där förvarades vik- tiga papper och skrivdon m m, under detta fanns några stora lådor där det förvarades verktyg och andra skrymmande saker.

Vid motsatta hörnet mot kammaren fanns spis med vedlår som även fungerade som sittbänk. Mitt emot i kammaren fanns en öppen spis som var den enda värmekällan i rummet. I köket fanns även utdragssoffor i mån av behov allt ef- tersom familjen utökades.

Ett blåmålat förvaringsskåp med lådor och under dem dörrar med hyllinredning fanns också. Den obligatoriska bänken för separator m m kommer jag inte ihåg hur den var placerad före renoveringen, inte heller var vattenhinken hade sin plats.

Köksbordet med en stor utdragslåda för bröd och bestick m m stod intill västra fönstret. Till bordet hörde ett antal målade furustolar, men det fanns även en stol med låda under sitsen. Köks- väggarna bestod av stående blåmålad spåntad panel och golvet av spontade plank som skurades med såpa. Taket var av breda vitmålade furupa- neler.

Belysningen bestod av fotogenlampor med en mitt över köksbordet. Kammaren var vid den tiden sällan använd, den var möblerad med ett runt bord med svarvade ben och fällskivor, till detta pinnstolar med genombrutna sitsar av plywood, allt brunbetsat. Vid östra väggen ett omålat skåp med spegel, skåpet var försett med två lådor upptill och under dessa dörrar med hyl- linredning. Det måste väl även funnits en säng i rummet men mitt minne sviktar, däremot stod en piedestal med en stor Fuxia där fram till 1936 när huset tömdes för renovering.

Förstugan hade endast timmerväggar och golvet saknade isolering, upp till vinden fanns en hemsnickrad enkel trappa och däruppe låg endast lösa plank över sågspånsfyllningen. Vin- den användes till förvaring av lite av varje, bland annat en del kläder och vintertid kunde även kläder hängas där efter tvätt. Farstubron var rätt stor med tak och räcken runt om.

Våren 1936 började vårt hus byggas om. Virket hade pappa huggit och fått sågat tidigare och det hade varit upplagt för torkning intill huset. Käl- laren under huset grävdes ut något och väggarna gjöts av betong, även grunden runt huset förbätt- rades på samma sätt. Några dåliga stockar i väg- gen byttes ut, dessutom lades ett extra stockvarv upptill för att det senare skulle gå att bygga till rum på övervåningen.

Hela muren revs och flyttades till mitten av mellanväggen mot kammaren, där det blev uttag för en kamin, istället för den öppna spisen som tidigare fanns i rummet. Nytt yttertak lades men där användes en hel del av det gamla virket.

Grundsjö 1952. Vårt kök som renoverades 1936 men som 1949 fått nytt överskåp och bänk vid spisen. Även spisen har bytts ut sedan dess.

Vårt stora kök avdelades till ett sovrum med klädkammare samt ett storskafferi med stora djupa hyllor för mat, porslin m m. Därinne blev även plats för en kraftig bänk för separatorn och dess tillbehör. Den nya spiskåpan var bra när alla barnkläder skulle torkas under vintrarna, det blev mer plats att hänga på och spisen fick en mera central plats i köket. Väggarna i köket gjordes inte om men i kammare och förstuga blev väggarna pappspända och målade.

Snickaren Jaks Ante snickrade nya fönster av färdighyvlade ämnen. En liten köksbänk av spåntade bräder med en skiva täckt av golvmatta uppvikt mot en avfasad list runt bänkens kanter, samt en lucka i varje sida men utan hyllinred- ning. För att inte tala om Jacks Antes glasskåp, en liten enkel hylla med två hyllplan ovanför bänken för lite glas och koppar.

Den ersattes 1949 av ett överskåp med skjut- luckor tillverkat av mig på Verkstadsskolan i Hoting. 1950 blev det vedlådans tur att bytas mot en större bänk, lika hög som spisen och med plats för mer än bara ved, även den tillverkad på skolan av mig. Samma år snickrade jag även ett större köksbord med utdragsskivor så att alla i familjen skulle få plats.

Även Jonas Johansson från Volmvattnet jobba- de med renoveringen, han var gift med mammas syster Elin. Han högg sig i benet när han jobbade med att bila timmerstockar som skulle användas i renoveringen, men lyckligtvis blev det endast en lättare skada som klarade sig med omläggning.

Den enda ingången till källaren var då som nu en lucka i köksgolvet med stege ner. Det enda som förvarades där var potatis, sylt och saft.

Allt eftersom familjen utökades behövdes det fler liggplatser. De två äldsta, Sigfrid och Rolf fick flytta in i kammaren och flera utdragssoffor placerades ut i kök och sovrum. Visserligen kom väl allt eftersom några att lämna boet för jobb och annat. Sommartid flyttade vi till sommar- stugan förutom en del som sov i rätta huset.

År 1951 fick huset nytt spåntak efter att vi huggit och kört hem ett antal fina tallar som så- gades upp i rätt längd. Leander Jonsson kom så upp på gården med spånhyvel och tändkulemo- tor så vi fick hyvlat en ansenlig mängd takspån. Under sommaren spånades taket bland annat av Leopold och Haldo med flera.

Först 1953 tillbyggdes de två rummen på över- våningen. Byggandet gjorde vi själva med lite hjälp av farbror Daniel. Till stora rummet blev det en sovalkov och en stor garderob samt från hallen en långskrubb för div kläder och prylar. I trappan sågade jag upp och satte in ett mindre fönster och så småningom blev det en ny riktig trappa upp till övervåningen.

Så 1958 fick köket en riktig köksinredning med bänkar och skåp längs hela sydväggen. Mammas kommentar var; vad ska jag ha i alla dessa skåp? Några år senare konstaterade hon dock att alla skåp var fyllda!

Sommaren 1971 gjordes en tillbyggnad för att få plats för toalett och badrum.

Efter att min yngste bror Bertil tagit över går- den har han dels isolerat huset samt helrenoverat hela bottenvåningen och byggt balkong med tak över badrumsutbyggnaden m m. Dessutom har han skaffat sågverk, traktorer och grävmaskin, och därmed kunnat gräva upp och forsla bort

Vår sommarstuga 1951. Byns äldsta bevarade hus byggt 1857. Här är några av mina kusiner födda bland annat Helmer Grundström född på skottdagen 1904. Stugan med golv av halva stockar utan isolering, enkla fönster, dörr med enkla furuspeglar och öppenspis. Hur höll man värmen inomhus när vinterkylan slog till?

massor av sten från hela gården som därmed fått ett helt annat utseende.

Tyvärr har den gamla sommarstugan måst rivas på grund av uppruttnande stockar och all- mänt förfall.

Min mormor Katarina f. 1876 d. 1955 och mor- far Jöns Erik Edman f. 1857 d. 1928. Fotograf okänd.

Midsommarfirande Grundsjöbor vid Stavsjöbodarna 1931. Foto Edvin Näslund Sund. Alfred Eriksson, Edit Jonsson, Göta Andersson, Leander och Stina Jonsson. Einar Nilsson, Betty Olsson, Bruno Adamsson, Sally, Adrian Lövgren med dotter, Åke Nilsson, Bruno A. och Nils Jonsson. Samt ung- dommarna, Ragnhild Danielsson, Ebba Eriksson, Ingrid Andersson, Sixten Jonsson, Sittande: Jon Bertils- son, Ture Danielsson, Karl Andersson, Albin Adamsson, Daniel och Karin Jonsson med sonen Bror.

Difterihösten 1935

Denna höst kom att bli en stor upplevelse för en 5-årig kille från en liten skogsby i väglöst land. Det började så att min äldre bror Rolf kom springande ut till pappa och mig i skogen, där han höll på med att köra ihop lite timmer inför vinterns avverkning på den egna skogen. Vi skul- le komma in för att ta prover, som syster Stina var utskickad för att ta, på alla i byn. Det ryktades om att en stor difteriepidemi befarades i bygden. Vi blev penslade i halsen med en bommulstuss, alla förutom pappa som vägrade ta några prover under hela hösten.

När provsvaren var klara kom syster Stina från Rossön tillbaka till Grundsjö, för att meddela vilka som skulle sändas till epidemisjukstugan, samt ta nya prover på övriga. Det ville sig så att jag var den förste i familjen som fick besked om att åka in till epidemisjukstugan i Ramsele.

En förvinterkväll följde min mamma Jenny mig först till Edit, som förestod en liten Kon- sumfilial i byn och köpte ett äpple till mig, och därefter till Leander där jag fick sätta mig i en släde tillsammans med andra bybor som skulle åka samtidigt. Efter slädfärden de sex kilome- trarna över skogen kom vi till Svanabyn, där en svart fyrkantig bil väntade på oss, där fick vi packa in oss för fortsatt färd. Det var den första bil jag sett men färden minns jag inte mycket av för jag sov.

Jag vaknade en gång när det blev oro i bilen på grund av att vi mötte en lång militärkolonn. Sedan vaknade jag inte förrän personal på sjuk- stugan i Ramsele höll på att klä av mig för att

lägga mig i säng. Konstigt nog har jag inget minne av att jag oroades speciellt över att skiljas från familjen trots att jag aldrig tidigare varit hemifrån.

Nästa morgon med gurgling med nått grönt äckligt medel var väl mindre angenämt. Att för- sta tiden inte få kläder så att man fick vara uppe utan skulle ligga till sängs, möjligen gå till fönst- ret och titta ut. Det enda intressanta var när en slaktare i närheten kom förbi med sin lilla lastbil med slaktade djurkroppar på flaket.

Efter en eller två veckor kom samma bil med flera Grundsjöbor, men endast någon fick plats i Ramsele, övriga skulle ända till Högsjö och Veda i Ådalen. Bland dem var Mamma med minstingen Haldo och bröderna Sigfrid, Rolf och Leopold.

I vårt hem blev endast pappa Jonas (som förresten vägrat ta några prover) och dottern Naima, endast 2,5 år gammal, kvar att ta hand om gården och alla djur förutom mjölkningen som Jenny Adamsson från byn kom och gjorde. Naima fick sitta på en fäll i ladugården medan pappa såg till att djuren fick hö och vatten samt övriga sysslor som måste göras.

Väldigt många från byn blev inlagda på epi- demisjukhus, men även i andra byar förklarades många vara drabbade och i Svanabyn togs skolan i bruk som epidemisjukstuga. Av alla dessa in- tagna visade det sig senare att endast ett par fall verkligen fått difteri.

Byborna hade hunnit med höstslakten och mycket kött blev hängande ute i bodar och på grund av olämpligt väder blev en del kött lite skämt. Men efter uppmaning av syster Stina om

Skolbarn i Grundsjö 1937. Fotograf Gösta Cederberg.

att att lägga köttet i ättika före tillagning skulle kvinnlig. Bland de intagna var min kusin Bror det inte vara hälsofarligt. född 1926 samt skogvaltare Lindström och Ramsele sjukstuga var indelad så att bottenvå- några ynglingar från Volmvattnet och Jackemo. ningen var manlig avdelning och övervåningen På övervåningen var bland andra Barbro Lind-

ström, född 1930 som jag, samt systrarna Lajla och Britt-Mari Jonsson m. fl.

Den lilla kontakt jag fick med flickorna var att Barbro och jag kunde sitta i trappan och pratas vid några gånger, det hände någon gång att jag även tittade in på damavdelningen, jag minns speciellt att sköterskan höll på att behandla Britt- Maris röda och irriterade ögon.

Men det förekom ingen organiserad lek eller aktivitet för oss barn. Ynglingarna på vår sal var retsamma med speciellt Bror, de tråkade honom med att det hänt olika saker med hans hund m m. Annars låtsades dom fotografera oss unga genom att komma fram till sängen vända sig om och lyfta på nattskjortan och släppa en prutt. De ritade sedan små bilder som de sa var foton av oss.

Men så en morgon kom personalen som bestod av en sköterska och en föreståndarinna in med kläder, vi skulle få vara uppe. Jag fick på mig byxor, jacka och tofflor. Det första jag gjorde var att springa ut i snön utanför ytterdörren men ute- vistelsen blev kortvarig. Sköterskan kom spring- ande ut efter mig och jag fick vackert hålla mig inne. Denna sköterska brukade ibland komma in på kvällen och sätta sig på min säng för att prata och bjuda mig på godiskuddar i olika färger.

En sak som jag speciellt kommer ihåg var mitt första besök på toaletten ute i korridoren, den bestod av stolen och en vattenbehållare högt uppe på väggen med en kedja som man drog i för spolning. Jag som aldrig sett en toalett i mitt liv blev förskräckt när jag drog i kedjan och vattnet med väldig fart störtade ner och nästan fyllde hela toaletten.

Eftersom det ej existerade några leksaker där fick vikta pappersflygplan av veckotidningarnas ytterblad, som de äldre försåg mig med, bli mitt främsta lekobjekt.

En dag när jag kom ut i korridoren stod en dörr på glänt så jag slank in där i ett sotigt svart pannrum, där stod en kille och jobbade med något på pannan. Till min förvåning blev han skräckslagen därför att han nog trodde att jag skulle smitta honom med difteri. Men i verklig- heten var alla vi där intagna helt friska så varför hade vi hamnat där?

En morgon strax innan vi skulle få åka hem fick sköterskan se att jag fått vattenkoppor som föreståndarinnan kom in och kollade och bestämde att jag måste stanna tills kopporna försvunnit. På så vis blev jag kvar i ett nästan tomt sjukhus omkring två veckor till. Så äntligen skulle hemresan bli av. Mina kläder plockades fram, men till min förtrytelse fanns inte mina nya hemstickade strumpor där, endast några andra mer använda som fick duga.

När jag anlände till Svanabyn mötte pappa mig med häst, jag var ensam från Grundsjö i denna transport. Med mig från Ramsele hade jag en julklapp som visade sig vara ett trätåg med tre vagnar. Vid hemkomsten låg snön väldigt djup över byn, speciellt minns jag att det plåtrör som tjänade som skorsten på ladugården, var så över- snöat att det knappt syntes.

Till sist var familjen åter samlad inför julfi- randet efter en händelserik höst med många nya upplevelser som vi aldrig kommer att glömma.

Grundsjö skola 1935 då inrymd i Artur Jonssons gård. Fotograf okänd. Lärare var Gösta Cederberg som även han hyrde rum på övervåningen. Skolpliktiga: 1935. Födda 1922- 23, Ragnhild Danielsson, Agda, Isola och Ebba Jonsson, Roland Johansson och Dagmar Andersson. Födda 1924-25. Sigrid och Sara Jonsson, Sandy Johansson, Britta och Märta Johansson. Födda 1926-27. Bror Danielsson, Sigfrid, Erik och Lajla Jonsson, Stig Henriksson, Sven Johansson, Irma Johansson och Ragna Andersson. Intagning vart annat år. Höger bänkrad bakifrån: Stig, Bror.. Sven, Lajla.. Erik, Sigfrid.. Ragna, Irma. Vänster rad: Isola, ? , ? ,. Sigrid, Sara.. Märta, Sandy.. Britta, ? .

Grundsjö skola under 1930- och 1940-talet

Min äldste bror Sigfrid började skolan 1934 så jag minns inte mycket från hans första skolår. Ett minne jag har är att han endast hade en lång trästav som hölls med båda händerna när han vintertid åkte till skolan. Byn saknade skolhus så skolan hölls i ett större rum i Artur Jonssons hus och även läraren Gösta Cederberg, som kom till byn 1931 från Göteborg, hyrde rum på övervå- ningen i samma hus.

Till höstterminen 1936, när min bror Rolf började skolan, stod ett nytt modernt skolhus klart. Med stor skolsal och gymnastiksal som dock sällan användes annat än för lärarfamiljens tvätt som vintertid hängdes där till tork. Om- klädningsrummet användes inte bara för ytter- kläder utan var även avsett för att de elever som inte bodde nära skolan kunde äta sin mat där, of- tast smörgås och mjölk. Övriga som bodde nära kunde springa hem och få sig mat på rasten.

Skolan var försedd med centralvärme och även vatten var indraget, detta pumpades upp med en handdriven pump till en behållare på vinden. Hela övervåningen var lärarbostad och källa- ren innehöll förutom pannrum, vedkällare och tvättstuga även pojkarnas slöjdsal.

Dass fanns ute på gården i samma hus som vedbod och förråd. Dassen var fördelade så att ett var för lärarfamiljen och två för skolbarnen. Vid skolan fanns en stor grusplan samt en 15 m hög flaggstång, vintertid tävlade vi om vem som med snöbollar kunde träffa flaggstångsknoppen.

1938 blev så dags för min skolstart, det togs in elever bara vartannat år, detta för att läraren inte skulle få mer än tre klasser att undervisa. Byns lärare under många år var Gösta Cederberg från Göteborg, han som de flesta andra på den tiden, utdelade luggar och örfilar om det ansågs nöd- vändigt. Antalet elever var runt 22 stycken under mina skolår, min klass bestod av tre flickor och tre pojkar.

Till byns skolområde ingick även några små- byar omkring två kilometer från Grundsjö, såsom Volmvattnet, Jackemo och Ängelstjärn, en tid även Tannsjön 7-8 kilometer bort.

När det tog slut på veden i källaren fick vi elever under rasterna bära fram ved från ute- vedboden och kasta in i källaren, där den också skulle staplas upp mot väggarna, någon av de äldsta eleverna kunde även få pumpa upp vatten till behållaren på vinden.

Skolämnena fördelades under dagen så att medan en klass hade läxförhör fick de två andra syssla med teckning, välskrivning eller annat som passade.

Flickornas slöjd sköttes av lärarens fru medan han själv skötte träslöjden. Som första uppdrag i träslöjden skulle vi tillverka ett pennskaft för den tidens bleckpennor, först skulle det vara fyrkan- tigt sedan åttkantigt sedan runt. Efter det fick vi välja bland skisser av olika föremål att tillverka, som sista slöjdalster gjorde jag en bokhylla med skåp på ena sidan, det blev inget mästarprov men den står fortfarande kvar hemma i Grundsjö. Mina bästa skolämnen var förutom slöjd även matematik och teckning.

Vår lärare lyckades ordna till ett litet skol- bibliotek med många av de klassiska ungdoms- böckerna så vi kunde stilla vår läshunger. Han startade även en frimärksklubb, tyvärr innebar den att en stor kista på vår vind med massor av brev, kort m m brandskattades på frimärken och breven förstördes till stor besvikelse senare i livet när min syster Naima och jag började släktfors- ka. Vad skulle inte dessa brev ha kunnat berätta om våra gamla släktingar, då när breven var den kommunikation som stod tillbuds att förmedla nyheter och händelser ut till väglöst land som vår by var.

Cederberg var nog en rätt handlingskraftig man för under krigsåren satte han upp ett vind- kraftverk på skolans tak så att även skolsalen hade lyse om det inte blev vindstilla för många dagar. Vindkraftverket laddade batterier som sedan anslöts till belysningsnätet. På så sätt fick han även lyse till hönsen som familjen skaffat under krigsåren och med lyse värpte hönsen även vintertid, ute i förrådet blev det även kaninburar en tid för att dryga ut köttransonerna.

Våra gymnastiktimmar var mest utomhus med bollspel av olika slag på sommaren, vinter- tid skidåkning i någon större backe i byn och på hösten även ute till skogs för bärplockning.

Rasterna under tidig vår var det kulspel och flickornas bollande mot vägg för att sedan när skolplanen torkat upp övergå i brännboll m m. Vid blidväder vintertid kunde det bli snöbolls- krig mellan två lag i var sin snöfästning eller tävling om att med snöbollar träffa en trädstam eller annat. Under våren hände det några gånger att läraren tog oss med till Brunobrännan för att

så skogsplant. Namnet kom sig av att en getare vid namn Bruno tänt eld på skogen där.

Först under mitt sista skolår fick vi besök av tandläkare på skolan. En efter en ropades vi in och blev undersökta, de som skulle dra bort tän- der fick en bedövningsspruta och skickades ut att vänta. Så när nästa varit inne fick den som skulle dra bort någon tand komma in. Lagning av tänder var inte så vanligt utan angripna tänder drogs bort. Några äldre barn fick cykla ner till Hoting 22 kilometer för att laga några av sina tänder. I övrigt brukade läraren ibland dra bort någon tand som var på väg att lossna eller någon halvlös gadd ur någon söndervärkt tand. Många barn hade på den tiden dåliga tänder på grund av att tandborstning inte existerade, jag själv hade inte ens sett en tandborste vid den tiden.

Hösten 1943 var även första gången skolbar- nen fick en läkarundersökning i Grundsjö. Vi skulle då ha med oss urinprov till skolan där vi blev undersökta, längd och vikt antecknades samt en synundersökning sedan fick vi en klis- terlapp på bröstet för tuberkeloskontroll. De av oss som fick diagnosen positiv fick åka till Backe för skärmbildning. Jag och några av mina syskon fick så en vinterdag resa till Backe. Bergman i Hoting hämtade oss och mamma, efter besöket där åkte vi hemåt i ett kraftigt snöfall, så när vi nådde Hoting körde Bergman hem och monte- rade en mindre snöplog framför bilen innan han fortsatte till Grundsjö.

Senare utrustades en buss som körde runt till i bygderna för att alla som ville skulle få skärmbil- da sig. Bland Grundsjöborna upptäcktes ett fall av TBC, det var byns handlare Ture Danielsson,

som efter operation och behandling blev frisk och levde till 86 års ålder.

Efter den 6-åriga skolans slut fick vi åka in till kyrkbyn Rossön, först under sex veckors fortsätt- ningsskola med undervisning i samhällsämnen, senare en åtta veckors slöjdkurs för pojkar där jag snickrade ett skrivbord med fem lådor och en tvättlavoar. Slöjdkursen var förlagd till över- våningen i ett litet hus på skolområdet och sak- nade helt maskinell utrustning. Tillkapningen gjordes med snickarsvans och klyvning med en såg med tunt blad som spändes med snören i en ram av trä. En lång trärubank fick användas för all tillhyvling av det virke som skulle användas, även stora limfogar som skrivbordets skiva. På den tiden fanns inga spånplattor eller färdiga limträskivor, men plywood till lådbottnar och ryggplattor fanns att köpa. Tappar och tapphål fick göras med såg och stämjärn likaså sinkning av lådor m m.

Lokalen var liten och trång med snickarbän- karna tätt intill varandra. Som lärare hade vi Snickar Eriksson med egen verkstad i Rossön, det var en långsmal byggnad i ett plan, inne i verk- staden stod maskinerna i rad längs golvet där alla maskinerna drevs av en enda motor. Motorn drev en lång drivaxel som satt uppe på väggen och löpte genom hela verkstaden med remskivor för varje maskin, från dessa fanns långa drivrem- mar fram till maskinerna. För att slippa stanna motorn lades remmarna på och av under gång vilket skulle vara otänkbart i dag med tanke på säkerheten.

Under dessa veckor fick vi från utbyarna bo hos olika familjer i Rossön. För min del bodde

jag under sexveckorskursen hos Snickar Eriksson, men under snickarkursen hos en änkefru i södra delen av samhället.

För flickornas del var det skolkök under lika lång tid. Resorna kunde vintertid ske med buss till Hoting och sedan tåg men annars ofta med cykel, det var inte mer än knappa 4,5 mil. Den tidens ungdomar var i stort sett hänvisade till cykel även för att komma till danser eller biobe- sök, det fanns inga privata bilar då det inte gick att köpa bensin, på grund av kriget. De bilar som fanns fick köras på gengas, ett aggregat som monterades på bilen och oftast eldades med trä- kol ersatte bensin.

Grundsjö skola som stod klar till höstterminen 1936, byns första skolhus.

Pappa Jonas kör fram ved till Mariebergs kolugnar 1944, mannen i förgrunden en av kolarna namnet obekant. Fotograf okänd.

Krigsåren 1939-1945

Finsk-Ryska vinterkriget bryter ut i november 1939 och följs med spänning och bävan av oss alla. Pappa köper vår första radio, en liten grön apparat med ett stort torrbatteri som strömkälla. Den ersattes senare av en större radio som fick sin ström från ett bilbatteri som måste fraktas till Svanabyn, där bussen tog det till Dorotea för laddning, eftersom vi saknade elström i Grund- sjö. Kvällarnas nyheter följdes med spänning även av oss barn.

Allt eftersom kriget utvidgas blir bristen på varor allt större med ransonering som följd, till sist är nästan allt som ska köpas ransonerat, fo- togenlamporna får bytas ut mot karbidlyktor och kaffet får blandas med surrogat som Sekoria men även rostat korn användes i brist på annat.

För många män blir bristen på tobak och snus ett svårlöst problem. För oss som bodde på en lantgård blev inte matransoneringen lika besvär- lig som för dem som bodde i städer och större samhällen. Det innebar att våra Stockholmssläk- tingar kunde tigga till sig lite matkuponger från oss och i gengäld skickade de paket med avlagda kläder som kom väl till pass i vår stora familj.

Ett starkt krigsminne var morgonen efter att Tyskland anfallit Norge och Danmark. Vår lärare Cederberg kommer lite sent till skolsalen och berättade att han suttit uppe på natten och fått in en Norsk radiosändning som berättat om Tysklands anfall mot landet. Läraren vandrade av och an i skolsalen under dagen och emellanåt upp till radion för att lyssna om även Sverige skulle dras in i kriget. Senare under kriget var det

en engelsk radiostation som sände krigsnyheter under kvällarna, den skulle alla lyssna på trots svåra störningar, det sas att det berodde på Tyska störsändare.

Vår lärare såväl som andra vuxna i byn låg långa tider ute på gränsbevakning, men livet i byn flöt trots allt vidare. Genom det stora behovet av ved och träkol blev arbetstillfällena flera och därmed en något bättre ekonomi i alla de stora 30-talsfamiljerna. Problemet var att kristidskläder kunde vara av cellull med sämre kvalité. Jag minns speciellt cykelslangar och stöv- lar, fick man hål på en sådan cykelslang var det nästan omöjligt att få några reparationslappar att sitta fast. Till sist måste jag ge upp och ställa undan min cykel till dess att det kom riktiga röda slangar i handeln. I slutet på kriget fick jag mig ett par stövlar med träsulor, något annat fanns inte att köpa, dessa gick väl an förutom när man skulle fiska stenbit längs staversån och klättra bland stora stenblock längs stränderna.

Till följd av kriget blev flygverksamheten över våra bygder livlig. För mig som mycket flygin- tresserad grabb blev det en sport att känna igen alla olika flygplanstyper. Jag höll noga reda på både de svenska och de utländska planens storlek och prestanda. Jag byggde även modellplan, både skalenliga och segelflygplan. Mitt första minne av flygplan var när Arenberg var i Svanabyn och gjorde uppstigningar från sjön och vi stod uppe vid sommarstugan och såg planet flyga upp mot Dorotea och sedan tillbaka för landning.

Min första flygtur blev vintern 1947 från Ho- tingssjön. Det var så att det var några skolelever från Tåsjön som skulle få flyga. Nu var det en

plats ledig i Norsemanplanet och den som kunde förklara skillnaden mellan en Autogiro och en Helikopter skulle få åka med, så fick jag min för- sta flygtur. Senare har flygresorna blivit många och långa, den längsta till Australien. Under sista krigsåret gick jag den obligatoriska snickarkursen på åtta veckor i Rossön när jag den sjunde maj 1945 steg av tåget i Hoting för hemresa fick vi besked om att kriget i Europa var slut. Men ran- soneringen fortsatte några år till, speciellt på vissa varor som t. ex. kaffe.

En vanlig syn under krigsåren var ved upptravad längs vägarna.

Märken i Järn, Brons och Silver för Sveriges ungdomsberedskaps rikstävling som delades ut till ungdomar som odlade grönsaker m.m. under krigs- åren.

Björnen återvänder till våra skogar

Under senare delen av 1940-talet började folk i bygden klaga över att får som betade på skogarna försvunnit. Det ryktades att fåren rivits av lös- springande hundar, men så småningom konstate- rades, att björnar åter kommit till vår bygd, efter flera årtionden utan ett enda björnspår.

Många av byborna ville till en början inte tro på uppgiften att det fanns björn på skogen. Snart kunde man dock se spår efter nallarna lite var- stans när man färdades i skogarna för jobb eller bärplockning. Speciellt minns jag hur mycket björnspillning det var på vårt blåbärsställe i Björnberget, vad björnen ätit var inte svårt att se, spillningen var blå av alla bär de ätit. Den ende som fick se björnen var dock pappa när han gått till skogs för att leta rätt på våra kor som i svamp- tider dröjde sig kvar i skogen och ej kom hem till kvällen. Björnens närvaro skrämde bärplock- ande damer så de inte vågade sig till skogs.

I mitten av september 1948 kom de två björ- narna ner till byn en sen kväll, de hoppade över hagen vid vår sommarladugård och lyckades riva två får som de tog med till skogs. Alla våra djur var då intagna på byns åkermarker. Pappa och mamma vaknade av oväsendet under jakten men i det kompakta höstmörkret kunde de inte se vad som hände. När morgonen kom kunde man se de tydliga björnspåren utanför sommarladu- gårdens dörr, samt rivmärkena på hagen efter klorna, så det blev lite av en folkvandring ditupp för att beskåda nallarnas spårstämplar.

Ett par kvällar senare hörde vi björnarna åter närma sig byn, de gamla sa att björnen blåste i lovarna när de hörde deras läten från skogen. Orsaken till deras besök var nu att hämta en av de fårkroppar, som de gömt alldeles utanför byn, vilket vi efter undersökning i området kunde få bekräftat.

En kväll i mitten av Augusti 1949 stod vi ute på gårdsplanen och hörde en fårflock komma springande ner från Björnberget mot byn. På fårens typiska sätt sprang hela flocken ett stycke för att sedn stanna upp och kolla sina förföljare, sedan åter springa ett stycke i rasande fart, sedan åter stanna till dess de nådde vår sommarladu- gård.

Någon dag senare gick jag upp i berget och letade rätt på slaktplatsen där de två björnarna tagit var sitt får. Efter en stunds sökande bland uppslitna buskar och mossa hittade jag två gömda fårskinn och klövarna, allt annat var borta. Björ- nen tog med sig vad de ej kunde äta upp och gömde det till senare. Vad som förvånade mig var att fårskinnen var i två delar utan några större skador och att skinnet vid fotlederna var som om det varit skuret med kniv. Dagen efter kom polis Jonsson och skogvaktare V. Lindström och ville att jag skulle visa dem till slaktplatsen.

Efter några år försvann björnarna från våra skogar, om de sökt sig nya jaktmarker eller fallit offer för tjuvskyttar fick vi aldrig veta.

Maten under 1930- och 1940-talet

Mathållningen var rätt beroende av årstid, under sommaren bestod den oftast av fisk, så fort isen släppte land började fisket med mjärdar och nät. När isen försvunnit blev det även mete med egentillverkade spön av smala björkstammar. Regniga sommardagar kunde det bli en fisketur till någon mera avlägsen fiskesjö med god till- gång på fisk. Ibland blev det en tur till Staversån för att fiska bäckforell (Stenbit) men det gav inte så stora fångster. Mest med fisk fångades dock med nät i tjärnar eller i Staversvattnet.

En vår i slutet på 1930-talet kom min bror Sigfrid och vår kusin Bror på att de skulle bygga en flotte i Båttjärnen för att få bättre fiskelycka. De torrstammar de lyckades bära fram spikades ihop lite bristfälligt med olämplig spik. Men med flotten blev fiskelyckan bättre, detta gjorde att föräldrarna började undra. Farbror Daniel begav sig till tjärnen och avslöjade bygget och eftersom flotten var bristfällig blev det lite upp- ståndelse med tanke på säkerheten. Resultatet blev att Pappa och Daniel slog sönder den och sedan byggde en ny stabil flotte.

Min syster Maj i färd med att diska utanför som- marstugan.

Fisken åts färsk eller saltad. När vi bodde i sommarstugan lades fisken upp på en plåtbricka och halstrades mot elden i öppna spisen. Till fisken fick vi potatis samt smörgås av tunnbröd med hemkärnat smör eller när tillgången blev knaper fick vi nöja oss med margarin.

Sommartid när getterna mjölkade bra fanns även getost och mese. Men hösten 1942 slak- tades getterna, anledningen var att landsväg drogs genom byn och byborna kom överens om att alla som ville fortsätta med getter skulle ha dem inhägnade. Under hela min uppväxt var kornmjölsgröt den obligatoriska kvällsmaten som åts efter att kvällsmjölkningen var avklarad. Till gröten åts mjölk och lingonsylt, så länge den räckte, den tog ofta slut under vintern i vår stora familj. Lingonen kokades på hösten och slogs upp osockrad i laggkärl som förvarades i uteskaf- feriet. Sylten togs in och sockrades allt eftersom den användes.

Orsaken var väl att tillgången på pengar under 1930-talets höstar var knaper på grund av att inget lönearbete fanns under sommaren. Sedan, under krigsårens ransonering, fick man inte köpa ut de mängder socker som behövdes även om pengar fanns.

Efter höstens slakt var det kött i olika former som blev vanligt på matbordet men även salt sill, ärtsoppa, kams, pannkaka m m. I samband med slakten av alla getter och en del får ordnade byn till rökbastu och vi fick rökt kött som räckte stor del av vintern.

Men tänk när våren kom och hönsen började värpa så att mamma kunde baka en sockerkaka i den stora långpannan och vi fick kalasa på denna

Grundsjö sommaren 1968. Samling vid matbor- det, Tage, Rolf, Leopold, Haldo, Sölve och Sverker. Höger sida framifrån. Sigfrid, Bertil, Tore och Kent.

Grundsjö 1953. Mamma Jenny bakar tunnbröd hemma på gården.

läckerhet. Med tanke på att vi när min äldste bror fyllde 16 år redan var nio barn i familjen, så var vi var nog inte så bortskämda med läck- erheter.

En ovanlig maträtt som vi fick bekanta oss med under krigsåren var välling kokt på spa- getti! Det var så att en släkting från Stockholm som fått ransoneringskuponger från oss istället brukade skicka paket med avlagda kläder m m till oss. Så en gång kom flera förpackningar med spagetti i ett av paketen, mamma som inte visste något om vad hon skulle kunna använda dessa till, kom på en lösning. Hon bröt upp spagettin och kokade välling av dem, ja den kom alltså till användning trots allt.

Flybron som började byggas 1939, så även vägen till Grundsjö som under senhösten 1942 nådde fram till byn. Därmed bröts byns isolering vad gällde kommunikation. nu kunde sjuktransporter och annat ske med bil hela vägen. Tidigare skulle allt fraktas med häst över skogen till och från Svanabyn sex kilometer bort.

Landsväg till Grundsjö

Våren 1939 påbörjades byggandet av väg till Grundsjö, sträckan Hoting till Flyån hade byggts tidigare ca 1933. Bro över Flyån påbörjades sam- tidigt som vägbygget. Vägsträckan hade stakats ut något år tidigare, den gick genom byn Flyn, över skogen mot Grundsjö med en del branta partier och över den sanka Stormyren intill byn.

Den tidens vägbyggen skedde helt manuellt med spadar, spett, hackor och skottkärror. Det började med att skogen höggs ner och stubbarna drogs upp med stubbrytare (stenbjörn). Det var en anordning på höga ben där det var fastsatt ett spelverk med lång stålvajer som låg på en trum- ma och gick genom flera stålblock dels längst upp samt nere vid den gripsax eller kätting, som fästes i stubben eller stenen som skulle dras upp. Kraften förmedlades från två vevar som två man drog runt via ett stort kuggdrev mot vajertrum- mans lilla drev. Dessa grova stålvajrar kunde spännas så hårt att det hördes som en för hårt spänd fiolsträng. Om stubben eller stenen var för svår fick man använda dynamit, när det gällde sten borrades det först hål i stenen med borr.

Borrningen gick till så att en man satt och vände borren och en eller två man växelvis slog på borren med en speciell slägga med liten an- slagsyta, så det gällde att vara träffsäker om inte borrvändaren skulle bli träffad på händerna.

Efter att stubbar och stenar avlägsnats var det dags att börja flytta jordmassor dit de behövdes. Jord skulle avlägsnas, om det var behövligt och kärras till lågt belägna partier, eller hämtas ut- anför vägen och kärras ut. De stora kärrorna av

stålplåt med träskalmar var försedda med järn- hjul varför de måste lägga ut plank att kärra på. På många ställen, till exempel om det var någon sträcka på myrmark, blev det långt att kärra jor- den som togs i någon backe intill vägen.

Under sådana förhållanden blev myggen be- svärlig, beckoljan som användes som myggmedel kunde inte smörjas in vid ögonen. Knotten pas- sade på och satte sig runt ögat och när de inte kunde vifta bort den blev huden runt ögat helt sönderäten.

Vid större myrområden som Stormyren an- vändes tippkärror som gick på räls som lades ut allt eftersom fyllen växte ut över myrmarken. Över stormyren lades först ut ett lager av timmer som vid dikningen blev täckt av myrtorven som kastades inöver stockarna. Detta berodde på att myren var sank och för att få bättre bärighet lades denna timmerbädd ut.

Den utstakade vägsträckan delades in i skif- ten, längre eller kortare, som sattes bort till ett arbetslag för en viss summa pengar. Efter att arbetslaget färdigställt sitt skifte, som ofta tog sommaren i anspråk, fick de ta sig ett nytt.

Så blev det första året att det arbetslag pappa jobbade i fick sig ett skifte vid Rensjöån strax öster om Flyn. Där byggde de sig en riskoja att bo i under sommarens arbete. Efter arbetsdagens slut på lördag kunde de gå hem de sju till åtta kilometrarna till Grundsjö. En söndagskväll när pappa var på väg tillbaka halkade han på de hala stenarna i Staversån och det järnspett han bar på axeln slog i en sten framför honom och den andra änden träffade hakan. När han så kom hem påföljande lördag var hela underkäken

Denna stenbjörn som använts under många år i landsvägsjobb och arbete på gården har här kommit till ny användning. Alvars bil behöver motorrenovering så med bistånd av Haldo och Bertil ska motorn lyftas ur. Med i bild även Kristina och Fredrik.

blå och uppsvälld, det enda han kunnat äta var flytande föda, men arbetet fortsatte ändå som vanligt trots att det måste ha varit svår värk och andra problem.

Sommaren 1941 jobbade pappa på ett väg- skifte strax väster om Stormyren, då hände det ibland att någon av oss pojkar gick dit med mat- säck. En dag på sensommaren gick jag och min yngre bror Leopold dit med mat, jag elva och han tio år. När vi kom dit talade pappa om att han hört våra kor vid Grundvattnet, en tjärn en och en halv kilometer bort, det var svamptider och korna hade inte kommit hem på kvällen.

Pappa ville att vi skulle gå hem och tala om för mamma var korna fanns, eller själva gå dit och få hem dem. Eftersom mamma höll på att baka tunnbröd så beslutade vi oss för att gå dit och jaga hem korna. När vi kom ner till tjär- nen gick korna och betade myrstarren där. Vi samlade ihop korna som villigt började gå över myrmarken mot Björnberget, det fanns alltid kostigar längs med fast mark som de använde. Men väl inne i skogen började korna beta och leta efter svamp som det fanns gott om. Efter en lång stunds fruktlösa försök att få dem hemåt skingrades alla åt olika håll.

Till slut insåg vi att det enda vi kunde göra var att bege oss hemåt. Vi hade då sprungit runt i den täta skogen och blivit vilse. Efter flera för- sök kunde vi dock konstatera att vi återvände till samma ställe som vi startat ifrån. Tiden gick men innan vägjobbarna gjorde kväll sköt de några stenar, då ramlade allt tillrätta och vi kunde vandra hemåt genom skogen. När vi kom in på den gamla Flyvägen upp genom berget mötte vi

pappa som var ute för att leta rätt på både oss och korna. Så var vi åter hemma, lite hungriga och trötta men välbehållna. Detta var den första och även sista gången jag gått vilse, trots många och långa skogsvandringar.

På den tiden tillverkades vägtrummorna av stora kluvna stenblock som stenarbetare spräng- de och klöv till från några stora stenar som var lämpade för ändamålet, bland annat blev vår barndoms leksten en bit in i skogen från vår hage sönderstyckad så att det endast återstår en min- dre del av den. Så äntligen kom den första bilen rullande in i Grundsjö senhösten 1942. Vägen grusades inte förrän sommaren 1943 men kunde köras så länge den var frusen och sedan den tor- kat upp på våren

Ett Krossverk placerades på vägsträckan och blandningen av krossad sten och pinnmojord kördes ut med lastbilar. Jag och några kompisar gick bort till krossverket för att få åka på lastbils- flaket tillbaka mot byn. Tidigare medan vägjob- bet pågick och de rälsburna tippkärrorna fanns där brukade vi åka på dem. Första sträckan från jordtaget var utförsbacke så det blev bra fart, så man kunde åka långt ut på myren, det var dock lite jobbigt att få upp dem tillbaka uppför backen.

Den tidens vägar var mycket besvärliga vid tjällossning med djupa hjulspår som frös till om det var nattkallt, så att komma fram med cykel en vårmorgon var inte roligt. Denna väg kom jag att cykla otaliga gånger i alla möjliga väglag under de fyra år jag gick på yrkesskolan i Hoting.

Grundsjö 1953. Alvar och Haldo i färd med våröversyn av en cykel.

Lek och andra sysselsättningar under 1930- och 1940-talet

Under min uppväxt på 1930-talet fanns nästan inga köpta leksaker. Utomhus fick kottar och annat man kunde hitta användas i lekar. Men allt eftersom man blev lite äldre och kunde hantera kniv blev det egenhändigt tillverkade pilbågar, pilbössor, svärd, spjut och även små kälkar, efterliknande de som pappa använde i timmerkörning, de kunde göra inhämtningen av ved från vedboden betydligt roligare.

Senare gjorde vi även kälkar som vi kunde åka på vintertid, när det blev barmark tillverkade vi provisoriska sparkcyklar med hjul av björk-kub- bar från vedbacken.

När vi blev äldre blev det naturligtvis olika idrottsaktiviteter som höjdhopp men framför allt fotboll, problemet var att det inte fanns någon- stans där marken var plan och fri från stenar. Det fanns dock en liten ödetomt “Pelles” inne i skogen utanför byn som fick duga trots att den plana ytan var liten med gropar efter husgrunder. Antalet spelare var inte större än att det blev spel mot ett mål. Endast höstarna var det tillåtet att spela på åkermark, då även på gårdsplanen, mel- lan alla stenarna, som det fanns massor av var man än vände sig, där marken ej var uppodlad.

Höstarna när isen lagt sig på tjärnarna runt byn blev det skridskoåkning till dess snön kom. Skridskorna vi använde var sådana som spändes fast på skidpjäxor, först sista åren på 1940-talet blev det vanligt med skridskor med fastnitad

skena. Vintertid åkte vi skidor till och från sko- lan samt kvällar och helger i en rätt brant backe inom byn, men vi kunde även leta oss ut till något bergsområde där skogen inte växte allt för tätt för att få lite mer spänning i utförsåkningen.

I en skogsby som Grundsjö blev våra aktivi- teter ofta förlagda till skogen med klättring i hällar och träd men vi försökte även bygga fällor (giller) för skogsfågel. Några fåglar lyckades vi inte fånga, delvis därför att de blev nerrivna av skogvaktare Lindström om han upptäckte dem. En lek vi ibland ägnade oss åt var att klättra upp i smala björkar och låta stammen böja sig ner mot marken, i de flesta fall gick det bra men det hände att stammen brast så att landningen blev lite våldsam. En farligare lek var när vi klättrade upp i höga yviga granar och åkte kana utanpå grenarna, farten bromsades med armarna och inga olyckor inträffade trots allt.

Eftersom Grundsjö, trots namnet, saknade sjö, fick vi under de tidiga skolårens somrar nöja oss med en uppdämd liten bäck för vårt badande. Bäcken låg alldeles nedanför byn, där högg vi först en grövre stock som vi la över bäcken och förankrade med nedslagna pinnar, sedan restes smalare käppar mot stocken nerslagna i bäckens botten.

Efter att vi huggit loss torv och staplat hela vägen upp fick vi möjlighet för bad och simträ- ning på nära håll. Men eftersom det inte fanns någon som kunde lära ut simteknik så fick det först bli hundsim, sedan tränade vi in bröstsim så gott vi kunde på egen hand. När vi blivit lite äldre förlas badandet dels till Volmvattnet två kilometer bort eller i tjärnarna intill byn, då från

Hemfärd från Västersjön efter en baddag 1949. Sittande i båten Anders Johansson, Alexi Dalberg, Klas Esserud, Sigfrid Jonsson och vår kusin Ann-Mari Strandberg. Efter att vi fått landsväg blev Västersjön med sin fina sandstrand vår badidyll. Tyvärr lite lång väg med tre kilometer på cykel och sedan en dryg båtfärd genom trånga nor och över Staversvattnet, en sjö som saknade någon riktig sandstrand.

en flotte på grund av att bottnarna bestod av dy och krävde simkunnighet.

Efter att vi fått landsväg blev det under helger populärt att ta sig upp till Västersjön, vår ba- didyll med fin sandstrand. Resan dit var cykel fyra kilometer sedan en båttur på 2,5 kilometer genom ett smalt sund, över en sjö och åter ett smalt sund. Antalet båtar var begränsat så de kunde ibland bli överlastade och med tanke på att inte alla kunde simma, då speciellt inte flick- orna, så var väl inte säkerheten den bästa. Dit upp tog vi med oss fika och stannade stor del av dagen.

Eftersom det inte fanns väg till Grundsjö så lärde jag mig cykla först vid 12 års ålder, då på pappas jättehöga cykel där man fick krypa in under ramen och i denna konstiga ställning försöka balansera cykeln. Min första längre resa blev till Gränsmötet i Rörström 1943. Jag på en ny fullstor cykel, pappa på sin gamla trotjänare och min äldre bror Rolf var också med. Det var krigstid och Per Albin Hansson skulle hålla tal där, därför hade pappa bestämt sig för att åka dit.

Trots min ringa cykelträning gick resan bra men blev lite jobbig därför att jag inte kunde trampa annat än stående på pedalerna, mina ben var för korta, men i utförsbackarna kunde jag sitta upp för att vila mina ben. Mycket folk var samlat på “Kilvamma” där den årliga gränsträffen mel- lan Hoting och Dorotea anordnades under två dagar med dans och olika uppträdanden.

Nere vid sjön kunde man simma för simbor- garmärket. Detta var en festplats som jag kom att besöka många gånger under slutet av 1940- och

början av 50-talet. Så kom Per Albin in på fest- platsen i bil och steg upp i talarstolen, som var in- ramad med svenska flaggor, och höll sitt tal som gällde krigets vedermödor för Sverige. Vad som stannat i mitt minne var nog inte vad som sades i talet utan alla beväpnade vakter som vakade över Statsministern under hans tal.

Under hemresan stannade vi i Flyn hos Bertil Westins, det var nämligen dags för nyhetsut- sändning på radion, men på den tiden var det inte ovanligt att man tittade in hos bekanta för en pratstund när det passade sig. Senare på kväl- len kom vi hem efter en lite äventyrlig långresa för min del, som tidigare inte cyklat längre från byn än tre kilometer.

Cykeln kom att bli ett färdmedel för många och långa turer. Den längsta var när min bror Leopold och jag beslutade oss för att åka till Domsjö utanför Örnsköldsvik, ca 17 mil. Vi skulle hälsa på moster Hildur och våra kusiner, men eftersom dagen var så varm bestämde vi oss för att cykla ner under natten. Tyvärr blev tim- marna före soluppgången rätt kalla genom att vägen löpte längs Storån med fuktig kall luft.

Från Örnsköldsvik letade vi oss ut mot Dom- sjö där de bodde. Efter lite sökande hittade vi deras hus men klockan var bara sex så vi tvekade att knacka på, men så kom Alvar ut, mosters man, han var på väg till jobbet på fabriken, så kom vi in och fick oss lite till livs efter nattens cykeltur.

Efter några dagar där med bad, besök på tidningen Öviks Allehanda där moster städade och där en reporter visade oss runt och demon- strerade den då vanliga apparaten för inspelning

Kall baddag i Västersjön juli 1951. Naima Jonsson, Eva Skoglund, Margit Eriksson och Eva Eriksson.

på vaxrulle. Efter inspelning av vårt samtal fick vi lyssna på den raspiga inspelningen, det var vad som stod tillbuds år 1949. Vi hann även med en båttur ut i Örnsköldsviks skärgård och se oss om på stan samt dess omgivningar.

Hemfärden skedde i tryckande hetta, när vi nådde Hälla vid Ångermanälven kom så åska med hällande regn men vi hann in på ett kafé i sista stund innan vi blev genomblöta. Där satt vi och väntade på att regnet skulle upphöra medan vi fikade. Det blev långvarigt så vi beslutade oss för att åka taxi till Granåsen, men när regnet upphörde fick taxin stanna när vi nådde Juns- elevägen. Nu var det inte mer än 2,5 mil kvar att cykla hem till Grundsjö.

Det kom att bli många hundra mil på cykel de närmaste åren. Eftersom det inte fanns några privata bilar blev cykeln det allenarådande fort- skaffningsmedlet under 1940- och början av 1950-talet. Hoting besöktes ofta för biobesök eller ibland endast för att fika på något kafé, men resor till platser betydligt längre bort företogs även på cykel, för dans eller andra arrangemang. Vintertid blev det bilfärd i överfulla droskbilar till dans eller annat.

Under 1950-talet började rätt många skaffa sig motorcyklar och även privata bilar började bli vanligare. Själv köpte jag motorcykel 1955 men efter tre somrar och 3000 mil bytte jag till bil hösten 1958, en Ford Prefekt med 26 hk motor och en toppfart på 110 kilometer i timmen.

Vår loge som tidigare användes vid logdanser, längre bort Jonas Fritjofs hus samt vår ladugård byggd 1884. Det kan inte hjälpas att det känns vemodigt att se ut över åkermark som växer igen och förbuskas. Detta med tanke på hur mycket arbete våra förfäder lagt ner på att bryta upp dessa åkrar ur den steniga marken, mitt ute i storskogen.

Byns logdanser

Byarna anordnade logdanser sommartid, så även Grundsjö trots avsaknad av landsväg. Vår loge fick ofta tjäna som danslokal efter att männen samlats och städat upp där. Golvets ojämnheter skulle justeras, det bestod av halva stockar som bilats till och låg lösa på golvåsarna. Ingången pryddes med nyhuggna björkar, så även spel- mannens plats, en upp och nervänd kornbinge i logens ena hörn. Den musik som bjöds var oftast dragspel.

När kvällen kom strömmade folk till från närliggande byar, alla till fots. Det jag speciellt minns från mina barndomsår var de som kom från Flyn åtta kilometer bort. De kom ofta i stöv- lar eller kängor, vägen gick längs knaggliga stigar och spånglagda blöta myrar. När de kom fram till vår sommarstuga bytte de till dansskor. Om det varit blött i ris och kvistar längs vägen kunde flickorna komma in och ställa sig framför brasan i öppna spisen för att torka sina kjolar. Största antalet utombys kom nog från Svanabyn som var den största byn i grannskapet.

Dragspelsmusiken spelade upp och dansarnas höga röster blandades med karlarnas tjoanden. Ute på gården följde vi barn med spänning vad som hände. Vi såg hur karlarna började sina turer ut till sina gömda spritflaskor, oftast instuckna mellan stenarna under loggolvet. Det kunde hända att det blev bråk eller slagsmål mellan några överförfriskade karlar, men oftast förflöt kvällen utan några allvarliga intermezzon.

Vid en dans på Nilssons loge kom två gubbar från byn i gräl med varandra. Där ingrep Petters

Lisa, byns starka kvinna som tog dem i kragen och förpassade dem i var sin rönnstol, så var det slut på den fajten. Om Lisa sades det att medan hennes man levde och de började gräla så kastade hon ut honom ur huset. Vad som var sanning vet jag inte men att hon var en kraftkvinna var väl helt klart.

De gånger det varit dans på vår loge såg vi barn till att alla tomma spritflaskor togs tillvara. De behövdes för sensommarens saftförvaring, då speciellt blåbärssaft för tillgången på dessa bär var mycket god i byns närhet.

Efter att byn fått landsväg kunde danskvällar- na utökas med div stånd för servering, lotterier, luftgevärsskytte, pilkastning och annat plock.

Grundsjö 1948. Pappa Jonas med sin häst Flink som han köpte november 1942 av Hästhandlare Albert Carlsson, Dorotea, för 2300 Kr. Hästen blev nästan 30 år gammal.

Pappas hästar

Den första häst jag minns till hette Pärla. Pappa kom in från stallet en morgon och talade om att hästen var sjuk. Veterinär måste tillkallas men byn saknade telefon, därför sändes en man med häst till Svanabyn för att ringa, och sedan invän- ta veterinären för att köra honom till Grundsjö.

Men inget fanns att göra, hästen måste slak- tas. Jag kunde vara fem eller sex år och stod i fönstret och såg hur hästkroppen släpades ut i skogen. Den blev mat till rävar, korpar och andra djur som samlades där hela vintern. Ett svårt slag för vår, redan då, rätt stora familj.

Den häst som sedan köptes var en stor tung ardenner som hette Storm. Den hästen blev om- talad för sin styrka, men på de långa basvägarna ner till Bässelet ville de med lätta och snabbare hästar komma före med sina lass.

Under krigsårens vedkörning hände det några gånger att lasset fastnade i någon stubbe. Om man inte lyckades lyfta loss lasset samtidigt som man manade på Storm så slets selen sönder. Det måste vara starka seldon till en stor ardenner.

I samband med att det skulle byggas tre Per- Albin-torp i Grundsjö skulle ett sågverk hämtas upp från Rossön. Pappa fick på sin lott att trans- portera den tunga ångmaskinen som var driv- källa till sågverket.

Eftersom det var sen vårvinter var den grusade vägen genom Grundsjö bar, varför gubbarna re- sonerat om att spänna för en extra häst när de nådde byn. Det visade sig dock inte vara nödvän- digt, som gubbarna sedan sa “det gick så det bara tostre (gnistrade) från medarna”

Tyvärr blev även Storm sjuk en sommardag 1942 och måste slaktas. Hästen hade varit utlå- nad och det sades att den ätit karbidaska.

I November 1942 köpte pappa sin sista häst med namnet Flink. Hästen köptes av hästhand- lare Albert Carlsson i Dorotea för 2300 kronor. Den kom att få ett långt liv och efter många år i ved- och timmerkörning fick den ta det lugnt på ålderns dagar. Det blev endast för jordbrukets behov och en del andra lätta sysslor. Sommartid vandrade Flink runt på gården och slaktades först 1969 vid 30 års ålder.

Grundsjö 1951. Pappa Jonas kör fram timmer från egen skog.

Årstidernas olika sysslor i en skogsby på 1930- och 1940-talet

Livet i en liten skogsby som Grundsjö med små jordbruk och skogen som enda inkomstkälla blev rätt inrutat efter årstiderna. Vintrarna blev det timmerhuggning och för de som ägde hästar timmerkörning.

Efter att man kommit överens med skogsbola- get om ersättning för arbetet och snön kommit påbörjades arbetet och räckte oftast till körföret tog slut på våren. Allt timmer från Grundsjös skogar skulle köras ner till Bässelet i Rörström- sälven, en sträcka som kunde bli upp till 11 kilometer lång beroende på var timret togs. Det blev i sådana fall mycket långa dagar för körarna innan de avklarat två vändor. Jag minns hur vi barn sprang ut på bron för att lyssna efter bjäl- lerklangen från vår häst på kvällen. Detta för att mamma skulle kunna värma maten tills pappa kom hem.

Vissa vintrar när det var stora avverkningar på skogen kunde även huggare och körare från främst Tåsjön komma till byn. De förlades i något tomt hus i byn, eller om stämplingarna låg långt från byn blev det att bo i någon skogskoja närmare avverkningsplatsen. Ifall de var förlagda inom byn brukade vi, sedan vi blivit lite äldre, besöka dem på helgerna, det fanns alltid någon med dragspel som underhöll med musik. Annars var det oftast kortspel de fördrev tiden med, men det kunde även vara någon skicklig slöjdare med

som tillverkade fina slevar eller andra nyttoföre- mål.

För körarna blev det en lång väntan på att få sluträkningen för vinterns slit. En besvärlig vin- ter kunde innebära att förtjänsten blev skral och för många var det den enda inkomst de fick på hela året. För de som fick jobb i vårens bäckflott- ning blev det dock några veckors extra förtjänst.

Under krigsåren 1939-45 blev det jobb med vedhuggning under sommaren och ett välbehöv- ligt tillskott i penningpungen. Under de åren blev det mest vedkörning under vintrarna för de i byn som ägde hästar. Veden kördes fram till landsväg för vidare transport med bil eller till kolugnar där det kolades stora mängder träkol under dessa år.

När våren kom måste husbehovsveden huggas och köras hem innan snön tinat bort. Sedan vid- tog kapning och klyvning, allt för hand med såg och yxa. Veden fick sedan ligga ute och torka för att under sensommaren travas in i vedboden.

Våren var även en bråd tid för stortvätt på grund av svårigheten att torka tvätt vintertid. Po- tatisen skulle upp ur källaren för groning i stora trälådor, gårdsplanen skulle städas och närmast huset sopade vi med riskvastar men i övrigt med räfsa.

När tjälen gått ur jorden vidtog plöjning, ut- körning av gödsel, harvning och sådd. Potatisen skulle ner i jorden och trädgårdslanden vändas och sås. Under krigsåren drevs en kampanj med att skolbarnen kunde få märken i järn, brons eller silver om de skötte egna trädgårdsland. Vår lärare Gösta Cederberg gick runt och kontrol-

Grundsjö 1953. Pappa Jonas plöjer Bergtegen. Längre bort ligger före detta Daniel Jonssons gård, nu övertagen av Gustav Svanlund och Ragnhild.

lerade om vi skötte våra land och utdelade även märkena på hösten när vi började skolan.

Ett annat ständigt återkommande jobb var att laga alla hagar som gick runt byn där var och en ansvarade för den del som anslöt till gården. Ef- tersom alla byns djur gick fritt på skogarna som- martid måste man stänga för att klara åkrarna. Getterna var mästare på att ta sig in i åkrarna, endera genom någon öppning de lyckades åstad- komma med sina horn, eller om de hittade något ställe där de kunde hoppa över hagen.

Så fort det började bli lite grönt i markerna skulle kor, får och getter släppas ut på skogs- bete. Fåren skulle även klippas innan det blev för varmt ute. Kor och getter kom hem varje kväll för mjölkning men sensommaren med god svamptillgång blev det ofta problem att få hem korna, man kunde få gå ut och leta rätt på dem på kvällarna. Varje gård hade en skällko och det var att lyssna och känna igen den egna klangen. Oftast gick det bra om det inte blåste för mycket men speciellt om det växte många aspar i områ- det kunde det bli svårt på grund av de rasslande löven.

Sensommaren 1939 när pappa var på lands- vägsjobb intill Flyn blev mamma rådlös med korna som på grund av all svamp i skogen inte kom hem på kvällarna. Hon beslutade att vi till- sammans skulle bygga ut en mindre inhägnad så att korna fick vara där en tid till dess den värsta svamptiden var över. Med förenade krafter tog vi oss an arbetet, Sigfrid var 12, Rolf 11 och jag 9 år, stolpar skulle huggas och hål spettas upp för att kunna slå ner stolparna i marken. Sedan skulle övrigt virke fram, i den mån det fanns

gammalt virke användes detta resten fick huggas nytt. Efter en hel lång dags jobb där alla hjälpt till efter förmåga och där vi knappt fått tid med mat stod så hagen klar att ta emot korna nästa morgon. Allt gick väl förutom att Sigfrid fick ett mindre sår i huvudet efter en yxegg i samband med nedslagning av stolpar.

Så slapp vi gå till skogs på kvällarna för att leta rätt på korna, mamma gick inte ensam till sko- gen därför att hon inte hade hörsel mer än på ett öra och därför inte kunde uppfatta från vilken riktning ljudet från koskällorna kom.

Sedan vårbruket avklarats blev det hästarnas tur att släppas fritt på skogen. Det var lite av ett folknöje att se hästarnas uppgörelse om ledar- platsen i flocken, under den tid pappas ardenner Storm fanns med var utgången given. När skör- den sedan tog vid var det att söka rätt på dem, så även på sensommaren sedan allt bärgats in från åkrarna och gårdens alla djur fick gå inne på åkermarkerna. Eftersom hästarna kunde röra sig inom vidsträckta områden kunde det ibland vara svårt att hitta igen dem, de kunde vara nära en mil från byn.

En för oss barn stor händelse var att få flytta upp till sommarstugan, ett timrat hus från 1850- talet, byns äldsta hus. Där fanns endast en öp- penspis murad av natursten och lera så vid behov av reparation var det att gå ner till Stormyren och där, i botten av ett dike, ta upp lämplig lera. På en slät stenhäll upparbetades leran med vatten till lämplig konsistens. Med lera lagades inte bara sommarstugans skorsten utan även bagarstugans som var murad på samma vis.

Stugan skulle städas och det viktigaste för vår del var att väggarna skulle få ny beklädnad av tidningar. Vi barn sökte rätt på serier som det gällde att få i lämplig höjd för att vi skulle kunna läsa dem. Det var en stor dag för oss att efter allt springande med alla de saker som behövdes för sommaren få flytta in i stugan.

I denna lilla stuga är några av mina kusiner födda, bland annat författaren Helmer Grund- ström född 30 Februari 1904. Tänk er att bo vintertid i en stuga med öppenspis, endast plank- golv utan isolering, enkla glas i fönstren och en en enkel massiv spegeldörr!

Rätta boningshuset skulle under sommaren storstädas med skurade väggar och tvättade tak, spiskåpa och mur skulle vitkalkas. Även en del möbler skulle bäras ut och skuras med såpa före inflyttning. I ladugården skulle hästens spilta och kornas bås ses över och lagas efter behov.

För oss barn var nog inte återflytten till rätta stugan en kulen höstdag lika spännande som vårens utflyttning.

Tunnbrödsbakningen var även den till stor del förlagd till den varmare årstiden på grund av att bagarstugan var helt oisolerad, vid sista höstbaket skulle brödmängden tas till så att den om möjligt räckte tills vinterns kyla gett med sig.

Grundsjö 1953. Mamma Jenny bakar tunnbröd hemma på gården.

I stort sett allt bröd som förbrukades var hem- bakt tunnbröd ända in på 1940-talet. Jag minns någon gång under tidigt 30-tal när pappa kom hem från skogen där han bott i en koja och hade med några runda kakor hårdbröd veteknäck. Sådant bröd hade vi inte ätit tidigare och tyckte att det var en läckerhet i förhållande till korntun- brödet vi dagligen åt av. Brödet bakades av korn och en del råg och vid storbak anlitades hjälp av någon äldre kvinna i byn, bland annat Petters Lisa som även ställde upp vid barnafödslar.

Bagarstugan användes också som förvarings- plats för kornmjöl som förvarades i stora trälådor. Efter höstslakten hängdes även köttet upp där och togs in allt eftersom det skulle användas.

När potatisblasten kommit upp tillräckligt gällde det att rensa och kupa potatisen. Räfsor och liar skulle ses över inför slottern som började ett par veckor efter midsommar. Slåttertiden blev jäktig, först började vi med den så kallade skräpslottern, varje liten markfläck där det växte lite gräs skulle slås, även in bland buskar och runt alla stenar. Det gällde att klara lien i den mycket steniga marken utan att slöa ner den i onödan. Vi blev mycket duktiga på att använda liarna för varje grässtrå var dyrbart på den tiden. Räfsningen sköttes av mamma i mån av tid och de lite yngre barnen. Sedan höet torkat skulle det härsas, man gjorde stora fång med räfsa som man bar till härsan. Sedan blev det lägdornas tur, även dessa slogs med lie ända in på mitten av 1940-talet när slåttermaskin anskaffades. Även dessa härsades med räfsa tills i slutet på 1940- talet när högafflarna började användas.

Ett jobb vi barn tidigt fick börja med var att skära lövkvistar och binda till kärvar som lades upp på en ställning i ladugårdsporten till vinter- mat för får och getter.

Efter att höbärgningen avslutats blev det myr- slottern som tog vid. Myrstarren slogs i Båttjär- nen, Sjultjärnen och Sjulbäcken, alla mer än två kilometer från byn, vägen till dem gick över rätt sanka myrmarker. Pappa och senare även de äldre pojkarna gick ut tidig morgon och började slå ner starren. Efter att mamma mjölkat och släppt ut korna skulle hon ordna till matsäck och själv gå ut för att räfsa, sedan var det barnen som undan för undan tog över detta jobb. Om mamma gick ut blev det den äldsta av de hemmavarande bar- nen som fick ansvaret för de yngre.

Så blev jag som 7-åring ansvarig för de fyra yngre barnen under den sommarens myrslotter. En händelse som kunnat sluta illa under en av dessa dagar var när jag försökte smälta glas i öppna spisen. Jag hade sett att det kunde finnas smält glas i aska som bars ut, med en mindre glasflaska på en järnstång som användes att flyt- ta om veden i spisen startade jag mitt experiment. Eftersom flaskan inte visade några tecken på att smälta beslutade jag att kyla ner den i ett handfat med kallt vatten. Efter att vattnet placerats på

Året är 1968, hemgårdens sista skördesommar, här slår pappa hö som han gjort i 75 års tid på sin och sina fäders gård i Grundsjö. Nu i en ålder av 85 år.

spishällen lyfte jag flaskan till vattenfatet utan vetskap om vad som skulle hända, flaskan explo- derade och glassplitter yrde omkring mig, men som tur var fanns ingen av småsyskonen i närhe- ten. Fortfarande bär jag ett märke på halsen efter ett glassplitter som träffade där, dock utan annat än ett centimeterstort sår som mamma inte fick veta den verkliga orsaken till.

Allt eftersom den äldre klarade att använda räfsa eller lie fick den nästa ta vid som barnvakt. När vi barn växt på oss kunde mamma få stanna hemma. Även av den anledningen att det fanns ett spädbarn eller att hon väntade barn, så kunde det vara nödvändigt att hon stannade hemma. Såsom det var när jag var 8 år och fick på min lott att med matsäck och mjölkhink vandra ut till pappa och de två äldre bröderna för att räfsa. Slåttern gick till så att man slog med långa liar från fastmarken och rakt ut mot tjärnen på gungflyn som erbjöd rikligt med starr. När man kommit så långt ut som gungflyna till- lät vände man om och slog mot den nu uppkas- tade starren, på så sätt fick man en lång sträng av

starren vilken räfsaren skulle fullfölja. Efter ett långt arbetspass blev det dags för mat som bestod av bröd, smör, ost, ägg och eventuellt rökt fläsk samt mjölk att dricka. Över en eld kokades kaffe i en plåtburk. Efter kaffe och en pris snus skulle pappa alltid lägga sig ner för en stunds vila i det starrfång han burit med sig till

viloplatsen. Det mesta av eftermiddagen gick åt till att

härsa det som slagits ner. Eftersom gungflyna på många ställen inte var så starka hände det att man med de tunga fången, många gånger tagna

Grundsjö 1951. Pappa Jonas slår hö med slottermaskin på Bergtegen.

direkt ur vatten, trampade igenom och blev blöt nästan till midjan. Överhuvudtaget var det svårt att klara sig utan att få vatten i stövlarna även för den som skötte räfsningen.

Dessa gungflyn bildades under 1920-talets stora utdikningar av de vidsträckta myrmar- kerna runt Grundsjö. Vid dikningen dämdes vattnet upp högre upp och sedan lämnades torv kvar i dikenas botten, som när vattnet släpptes på spolade ut i tjärnarna, där lade sig torven mot land och växte samman till dessa gungflyn som saknade bottenkontakt.

Eftersom man så tidigt fick börja med myrslåt- tern så lärde man sig konsten att färdas på dessa gungflyn. Efter en lång slitsam dag blev det hem- färd över dessa vidsträkta myrmarker som genom det sviktande underlaget var tungsamma att gå. Vid hemkomsten var det inte bara att få i sig lite mat utan även att slipa liarna för nästa dags slåt- ter, se till att stövlar och strumpor torkade m m.

Den myrstarr som slogs måste fraktas hem på hösten sedan myrmarkerna frusit så att det gick att köra med häst. För ändamålet användes en stor skrinda på en flakvagn för att kunna lasta tillräckligt stora lass. Ovanpå lasset lades en lång träslå som bands ner och höll kvar den översta delen av lasset. I samband med myrslottern tog pappa alltid hem extra lång och kraftig myrstarr som han sedan med hjälp av en skoforkamm fin- fördelade och knöt ihop till lämplig mängd som knöts ihop och hängde till tork. Detta blev ett mycket varmt och skönt skofor (skohö) till vin- terns skogsarbete under den kallaste årstiden.

Ett annat sätt att klara fötterna var skolap- par av gamla flossade underkläder, dessa togs

utanpå en strumpa, så även när man använde skofor. Som vinterskor användes ofta en känga med nederdelen av gummi och skaft av läder med remning. För att klara skidåkning med dessa spikades en tjock läderbit på klacken för att bindningen inte skulle lossna från skon. Även luddar var vanliga vid kall väderlek men klarade inte tövädersdagar. Byxorna var alltid av vadmal och upptill storväst eller andra kraftiga jackor. Speciellt bland timmerkörarna var krimmermös- sorna den vanligaste huvudbonaden i övrigt var även skärmmössor vanliga.

Under den mörkaste delen av vintern startade resan ut till skogen medan det ännu var mörkt. Hemfärden blev även den efter att mörkret gjorde att man inte kunde arbeta längre. Tänk så skönt det var när dagarna blev längre och solen började värma så att man kunde börja lätta på klädseln.

Men nu tillbaka till sommaren, när höet tor- kat ute på åkrarna skulle det köras in i ladorna, till detta användes en släpa med flak och en bak- gavel, denna kedjades fast på en stötting. Under arbetet kunde de mindre barnen få i uppdrag att trampa ihop höet för att få plats för allt i ladorna, detta uppfattades nog mera som lek än som ar- bete.

Potatisen skulle upp ur jorden och ner i käl- laren. När kornet mognat skulle detta skördas. Mina första minnen av detta var att kornet skars och bands i kärvar som fraktades fram till logen. Där hissades kärvarna upp med block och lina för att läggas in i en stor hög kornhärsa där det fick ligga och torka. Men när jag blivit äldre och kunde börja hjälpa till, skars kornet med lie och

Grundsjö 1953. Mamma Jenny klipper fåren.

lades i härsor ute på åkrarna, till dess att det skulle tröskas.

Tröskningen var ett dammigt och tungt jobb. Tröskningen skedde med ett litet handdrivet tröskverk som drogs av två man, ett mycket slit- samt jobb. Sedan skulle säden köras genom ett kastverk för att rensa bort allt skräp.

Men så runt 1940 köpte Leander Jonsson i Grundsjö ett stort tröskverk, som drevs av en tändkulemotor, för att tröska åt alla i byn. I detta tröskverk fick man kornet i en säck och övrigt skräp (såern) i en annan. Arbetet fodrade många händer, säden skulle köras fram, en man lyfte upp den på ett bord och nästa matade in i tröskans dundrande gap. Halmen skulle tas undan och kastas upp till överplanet i logen där någon annan stuvade in den längst bort på golvet som sedan fylldes på allt eftersom halmmängden ökade där. Leander själv såg till att kornsäck- arna byttes och att allt fungerade med motor och tröska.

När vintern kom skulle en del av kornet köras till kvarnen och malas till mjöl för brödbak, kams och grötkokning m m. Tänk så god gröten blev av det nymalda mjölet.

Före den tid jag minns fanns det en vatten- driven kvarn i Staversån, tre kilometer från byn. Pappa berättade många gånger om de tunga bördor av korn och sedan mjöl han burit till och från kvarnen längs steniga stigar och spånglagda myrar. På hemvägen från kvarnen, upp genom den branta delen av Björnberget, fanns en stor sten som han kallade vilstenen. Det var så att de bördor de bar på ryggen var så tunga att de inte kunde få upp dem från marken, men mot denna

sluttande sten kunde de luta sina tunga bördor för att vila. Efter vilan var det att gå den sista branta delen av berget och hem. Pappas förmåga att bära tunga bördor har fascinerat mej i alla år. Även upp i hög ålder kunde han ta en 50 Kg mjölsäck, lyfta upp den på ryggen, och bära hem den utan synbar ansträngning. Men det sades ofta bland gamla gubbar i byn att han varit en kraftkarl i sina yngre dagar. När jag föddes var han redan 47 år.

Under min tid hemma körde pappa säden till kyrkbyn Rossön 2,5 mil bort för malning på en motordriven kvarn. Resan dit tog hela dagen och vägen gick över skogarna genom några mindre byar. Denna väg plogades vintertid av byborna längs sträckan efter en viss turordning och upp- delad i olika sträckor för varje by.

Sensommarens sysslor var bl. a. bärplockning, bära bort härsvirke från åkrarna och ta upp po- tatis. Sedan skulle alla djur släppas in på åker- marken för att få beta av vad som växt upp efter skörden. Gårdens sista höstjobb innan marken frös var höstplöjningen.

Sedan gällde det att förbereda inför vinterns timmer-, eller under krigsåren, vedkörning. Sel- don och skaklar m m skulle ses över, av björkäm- nen som fått torka under sommaren tillverkade pappa själv skaklar. Vintertid blev köket snick- arbod, annars var det vedbacken. Yxa, hyvel, kniv, borrsväng och stämjärn var de verktyg som fanns att tillgå. Men även Surk (Kälke) för bråss- larens vedframdragning och snöskor samt vagnar för hö och starrkörning tillverkades hemma av pappa och sedan med hjälp av oss pojkar när vi växt på oss.

Starrslotter på gungflyn i Båttjärn 1950-talet. Pappa skjuter in myrstarren från vattnet mot lite fastare mark.

Haldo och pappa Jonas vid vilplatsen under slåt- terarbete i Båttjärn, 1950-talet.

Min pappa Jonas

Ett av mina första tydliga minnen av min pappa är från en vinterdag när jag var tre år, han kom på sina stora skidor upp mot huset med en lång trästav som han höll med båda händerna. Jag minns hur skäggig han var vid hemkomsten efter vistelsen i någon skogskoja.

Bland tidiga minnen var när pappa under våren tog oss små med ut till någon fin skogs- glänta. Där tändes en brasa och vi plockade kvis- tar och kottar som vi kastade i elden. Jag minns inte om vi hade med oss något att äta men dessa utflykter var uppskattade.

Sommartid tog han ofta någon av de mindre barnen i hand och vandrade ut till potatisland och kornåkrar, där han pratade och förklarade hur det stod till med de växande grödorna.

De minsta barnen kunde han ofta ta i famn och gå runt med inomhus medan han förklarade vad de tittade på. Detta var något som jag själv gjorde den dag vi fick egna barn, men min fru Siv undrade över detta och menade att barnen vid den åldern inte förstod vad jag förklarade för dem.

När vi blivit lite äldre fick vi på vårarna följa med ut till skogs för att bland annat samla Björk-

Grundsjö Februari 1968. Pappa Jonas med barn- barnet Karina i sitt knä.

Min pappa Jonas Oskar Jonsson f. 1883 d. 1975. Fotograf Petrus Hedström Jungö, med fotoatelje i Rossön under 1910 och 1920-talet.

tickor som växte på ruttnande björkstammar. Dessa användes sommartid när myggen blev be- svärlig inomhus, de lades i en trebent järngryta eller annat kärl och tändes på. De glödde lång- samt och avgav en rätt behaglig rök som jagade ut myggorna. Sommartid sov en del av familjen i den bod som var sammanbyggd med sommar- stugan och där kunde myggen vara besvärlig på kvällarna. Men en regnig kväll var det skönt att lägga sig där och få somna till regnets trum- mande på spåntaket.

Allt eftersom vi växte på oss fick vi följa pappa ut på fisketurer till tjärnar och sjöar eller till Sta- versån där vi fiskade Bäckforell.

Ett annat starkt minne jag har av pappa från tidiga barnaåren var när han hittade något att läsa för oss. Det kunde vara ur Tomtar och Troll eller annat som fanns tillgängligt, en gång läste han även en artikel om Titanic undergång. Före skolstarten fanns inte så mycket att läsa ur i mitt hem, därför blev stunderna med högläsning rätt sporadiska. Jag minns hur han kvällstid ställde sig vid köksbordet med armarna utsträckta och lampan mellan sig och boken eller tidningen, detta på grund av brist på lämpliga glasögon.

Genom gårdens sysslor och senare även genom skogsarbete kom vi att jobba tillsammans med

Grundsjö 24 Februari 1975. Min pappa Jonas som 90-årsdagen till trots hämtar in ved från vedbo- den. Han fick telegram från Helmer Grundström där texten löd:

Rak som Hembergets fura. Frisk som ett vinterny. Är du med dina nittio år den äldste i Grundsjö by.

honom i många år. Jag upplevde aldrig att han krävde att vi skulle jobba något utöver det nor- mala. Det förekom aldrig att han bemötte oss med skäll eller svordomar. Arbetet måste göras och han var alltid först ute i jobbet när det gällde slåtter eller andra gårdsysslor.

I samtal på senare tid med en man som i unga år kommit till Grundsjö på landsvägsjobb och kom att jobba i samma arbetslag som pappa berättades följande; “Jag hade blivit varnad för Jonas (min pappa) det sades att jag skulle passa mig för honom. En dag satt Jonas och vände borren och jag hanterade släggan, så råkade jag missa borren och träffade Jonas hand, det måste ha gjort väldigt ont. Jag slutade slå och väntade mig en rejäl utskällning, men det enda han sa när han tittade upp var, fortsätt att slå. Vem annan skulle säga så i den situationen? Han var en av de bästa arbetskamrater jag haft under mitt liv.”

Detta enligt Jonas Berglund som sedan gifte sig med Leanders dotter Agda i Grundsjö och blev arrendator på Bolagsgården.

Min mamma Jenny

Min mamma Jenny Edman växte upp i Salsjönä- set men flyttade senare in till Svanabyn. Hon var nummer fyra av de 11 barn som föddes i famil- jen. Av syskonen dog en pojke i späd ålder och två andra i Tbc, vid 19 respektive 29 års ålder. Mamma kom redan från skolstarten att vistas i Svanabyn hos olika familjer på grund av lång skolväg.

Det blev först som lillpiga och sommartid som getare. Senare kom det att bli pigplatser hos olika familjer i Svanabyn, då framför allt jobb i ladu- gården och utejobb. Efter en kortare tid hos sin syster Elin på Volmvattnet kom hon så 1924 som piga till Leander Jonsson och Stina i Grundsjö. År 1925 kom hon så till pappas gård där min blivande farmor var sängliggande på grund av ålderssvaghet.

Så kom det sig att hon blev kvar på gården med en snabbt växande familj, det kom att bli 11 barn födda mellan Januari 1927 och December 1945. Att vara kvinna och mor till en stor barna- skara under 1930-40-talet var ingen lätt uppgift. På grund av brist på pengar gällde det att lappa och laga alla kläder vilket oftast måste göras sena kvällar och nätter sedan barnen gått till sängs.

Mamma Jenny med Sigfrid f. 1927 och Rolf f. 1928. Bilden från 1931. Fotograf okänd.

Jag minns hur trött och slut mamma kunde vara, speciellt under vårvintrarna under 1930- talet, på grund av sömnbrist och tungt arbete. Situationen blev något bättre när vi barn blev lite äldre och kunde börja hjälpa till med allehanda sysslor både ute och inne. Till exempel att stoppa våra egna strumpor och vantar, bära in vatten och ved m.m.

Sommarhalvåret blev betydligt lättare, då spe- ciellt när det gällde kläder även om det tillkom div utesysslor på gården. Förutom stortvätt under våren och utstädning av rätta huset efter flytt till sommarstugan så skulle getmjölken kokas till ost och mese samt hjälp med skördearbetet. Under mina tidiga barnaår kardades och spanns ullen till garn hemma i köket men senare sändes ullen till fabrik.

Strumpor och vantar skulle stickas och under- kläder skulle även sys hemma på gården, oftast av flanell. Min mormor brukade komma till oss några dagar ibland för att hjälpa mamma att sticka vantar och strumpor och hon tog även med sig garn för att jobba med hemma i Svanabyn.

Först på äldre dagar fick mamma dagens be- kvämligheter som elström, rinnande vatten och inomhustoalett i hemmet.

De sista åren tillbringade hon på Rossögården och dog där vid fyllda 93 års ålder.

Fars och mors föräldrar

Min farmor Stina Greta föddes 1848 och dog i december 1927, drygt två år innan jag föd- des. Farfar Jonas Ersson föddes 1851 och dog i december 1932. Han besökte hemgården någon månad före sin död men jag har inget minne av att han satt i köket. Däremot att jag stod i fönst- ret och såg när han hjälptes ner från bron och upp i skrindan för återfärd till ålderdomshemmet i Rossön.

Morfar Jöns Erik Edman föddes 1857 och dog 1938, han bodde i Svanabyn där de flyttat runt till olika gårdar. Min första riktiga minnesbild av honom var en sommardag 1936 när han kom upp mot sommarstugan med en stor plåtdunk fastknuten i en mes på ryggen. Plåtdunken inne- höll äppelmos som sockrat sig och därför sålts billigt. Vilket kalas för oss barn som inte var bortskämda med sådana läckerheter.

Mormor som var född 1876 och dog först 1955 kom rätt ofta till oss, för att hjälpa mamma med att sticka och stoppa strumpor med mera. Även till vårarnas stortvätt brukade hon komma och hjälpa till, ibland kunde även yngsta dottern Nelly följa med. Mormor var alltid klädd i hel- lång klänning och huvudduk knuten i nacken.

Svanabyn 1953. Min mormor Katarina Persson Edman f. 1876 d. 1955. Familjen flyttade från Åsele till Salsjönäset sedan till Svanabyn.

Varje ledig stund var hennes händer upptagna av stickning av vantar eller strumpor. Hon hade fått 11 barn varav en dog som nyfödd, två dog i vuxen ålder i TBC och den yngsta dottern var svårt hörselskadad. Hon fick gå i dövstumskola och först i senare delen av sitt liv kunde hon få hörapparat och därmed ett mera fullvärdigt liv.

Första gången jag fick följa mamma till mor- mor i Svanabyn var väl vid fem eller sex års ålder. Sista gången jag träffade morfar låg han till sängs och var insmörjd med tjärsalva för eksem.

En vårvinterdag när jag var sex år fick jag följa pappa till Svanabyn. Han skulle hämta varor till Konsum i Grundsjö. Efter en snabbvisit hos morfar och lastning av bland annat höbuntar bar det av hemåt över Hemberget. Jag låg uppe på höbuntarna på den lugna färden till dess att lasset krängde till när vi passerade över en liten bäck. Oförberedd som jag var så rullade jag av lasset och ner i den snötäckta bäcken. Pappa som hörde mig stannade hästen och kom och lyfte upp mig på lasset igen. Färden gick vidare utan ytterligare intermezzon, först till den lilla konsumfilial där Edit Jonsson var föreståndare och sedan hem.

När vi blivit äldre och fått cyklar blev re- sorna till Svanabyn vanligare, dels för att besöka mormor samt vår kusin Karl-Erik Edman. Det kunde även vara biobesök som lockade, vägen var mycket dålig med rötter från träd och stora stenar såväl som blöta partier.

Vilhelminafrämmande 1948. Haldo, Jenny, Agda Jonsson, Maj, Naima, Henny Sjölund, Leopold, Daniel Jonsson, Rolf Jonsson, Jonas Oskar. Samt barnen Bertil, Alvar, Gerd, Håkan Svanlund, Hasse Sjölund, Kjell Westin och Tore.

Släktingar och andra som besökte vårt hem

Under min uppväxt kunde bekanta, inte bara från byn utan även från andra byar, titta in för en pratstund även utan något speciellt ärende. En del kunde bli sittande och berätta historier, det kunde vara om björn- och älgjägares jaktäventyr eller egna upplevelser.

Den som oftast tittade in var väl farbror Da- niel som bodde granne med oss. Han kunde även komma för att hjälpa pappa med div snickerijobb eller annat. En annan som kom in och kunde sitta och berätta historier var Valner Eriksson som bodde i torpet uppe i berget.

Bland mostrarna var det Gerda med sonen Karl-Erik och Nelly som kunde komma i säll- skap med mormor. En som kunde bli kvar hos oss lite längre tid var moster Ebba som jag tyckte mycket om. Hon kunde vara hos oss för att hjälpa mamma mellan att hon vistades på sanatorier för sin TBC. Efter att hon sett hur jag som sexåring kämpade med att åka på pappas jättestora tunga skidor, lovade hon att jag skulle få hennes som var mer lämpade för mig.

Efter att Ebba kommit hem sände hon skidor- na med ett lass varor som skulle till den lilla Konsumfilialen. Det kom även en skokartong med julkakor som hon lovat mig, med förbehåll att alla skulle få äta av dem. Ebba dog av sin TBC endast 29 år gammal.

På pappas släktsida var det Henny Sjölund och Rolf Jonsson från Vilhelmina eller faster Selma Jonsson från Jämtland som ibland kunde

komma på besök. Men naturligtvis även andra mera närboende släktingar som besökte oss vid olika tillfällen.

Den tidens gårdfarihandlare med sina kapp- säckar fastspända på cykelns pakethållare kom även på besök. De kom in och bredde ut sina tyger och allehanda småprylar till försäljning, för att sedan dra vidare till nästa gård och by. Detta trots att vi bodde i nästan väglöst land.

De enda som inte kom till byn var tattare, deras tungt lastade kärror klarade nog inte vägen över berget från Svanabyn. Det hände att någon luffare kom vandrande i sina vadmalskläder trots att det var sommar. De skämtade om att de stängde ute värmen med sin klädsel, men de sov väl oftast utomhus, så därför behövdes varm klädsel.

En annan vandringsman som kunde dyka upp var skärsliparen med sin sliputrustning monterad på cykeln.

Livet förflöt nog rätt stillsamt i Grundsjö på den tiden, innan landsvägen bröt isoleringen. Pulsen höjdes väl något de vintrar när stora timmerdrivningar med huggare och körare från Tåsjön eller andra orter kom till byn.

Något annat som kunde sätta lite färg på tillvaron var när Blackfjäll kom till byn med sin renar. De bodde först i gamla stugan på farbror Daniels gård och senare i ett annat hus som Da- niel byggt upp. Av deras barn var det två äldre flickor samt deras son Hans som gick på skolan i byn och kom att bli våra lekkamrater.

Klädtvätt 1948. Här är det min moster Elin Johansson på Volmvattnet som tvättar kläder nere vid sjön.

Tvätt på 1930- och 1940- talet

Under min uppväxt på 1930- och 40-talet var klädtvätt ett mycket tidskrävande och tungt arbete. Tvätten skulle blötläggas i förväg och all vittvätt kokades i lut i en stor järngryta på ben, där man staplat sten på tre sidor som vind- skydd, värmen från elden utnyttjade även bättre på detta sätt. Kulörtvätt gnuggades i såpa på en tvättbräda rest i ett stort laggkärl eller plåtbalja för att sedan vridas ur för hand och sköljas minst två gånger med urvridning emellan.

Mattor tvättades så att efter att de legat i tvätt- vattnet drogs de upp på en bräda eller bänk där de skrubbades med grönsåpa och skurborste för att sedan sköljas. Allt vatten till tvätt och skölj- ning skulle hinkas upp ur vattenkällan och bäras fram till gryta och tvättkärl. Allt skulle sedan hängas för tork på klädlinor spända mellan stol- par och ibland träd. För strykning av tvättade klädesplagg användes ett strykjärn som värmdes på spisen allt eftersom det kallnade. Varje vår var det stortvätt som kunde räcka flera dagar.

Mormor brukade komma och hjälpa mamma med stortvätt, ibland även mammas syster Nelly som bodde hemma. Även andra tider på året kunde mormor komma till oss och hjälpa till med lite av varje som att stoppa strumpor och vantar, hon var av den gamla sorten som alltid skulle ha något att sysselsätta händerna med, oftast strump- och vantstickning.

På grund av de mycket dåliga torkmöjlighe- terna vintertid sparades det mesta möjliga av

tvätten till dess att det gick att torka ute. Vinter- tid togs den stora järngrytan in till ladugården där den användes för tvätt och för att koka mat till korna.

Vintertvätt var extra besvärlig, dels blev det långt att frakta in vatten och utrymmena var små i den lilla ladugården. Största problemet var nog hängningen av tvätten, dels kunde vinden användas men en del hängdes i ladugårdsporten. Tvätten frös till isstoder och fick tas in allt efter- som och torkas inne vid spisen i köket. Men där var ofta redan fullt med de små barnens tygblöjor och kläder, förutom de äldre barnens vantar och strumpor. För att inte tala om pappas och sedan även våra skogsarbetarkläder som skulle torkas under kvällen och natten.

Småbarnens blöjor och kläder tvättades vinter- tid i en balja i köket. Mängden kläder till barnen var på den tiden ytterst begränsad så det gällde att tvätta allt eftersom. Så var det naturligtvis för alla på den tiden, ombytena var inte många, där- för blev kläderna också hårdare smutsade innan de tvättades än vad som är vanligt i dag.

Men så 1947 kom den första tvättmaskinen till mitt hem. Det var min äldste bror Sigfrid som köpte detta underverk och gav mamma. Den bestod av ett laggkärl på ben med ett lock där det byggts in ett antal nedåtgående skovlar som drevs fram och åter av en vev på locket. Även en vridmaskin var monterad på maskinen som pressade ur vattnet ur kläderna mellan två gum- mivalsar som drevs av en vev. Tvättbrädan kunde i stort sett ställas bort, nu tvättades många plagg samtidigt och mamma kunde även få hjälp av

Grundsjö 1939. Leopold, Ragnvald, Rolf och Sigfrid Jonsson. Sittande Haldo och Naima Jonsson. Foto Edit Jonsson.

några yngre hemmavarande barn att dra veven för tvätt.

Tänk så många gånger mamma pratat om vilken lättnad det blev med tvätten med denna maskin. Så även idag, nära 92 år gammal, pra- tar hon ofta om detta och hur glad hon blev av denna gåva.

Att få in vatten till tvätt och alla djur under vintrarna gick till så att sedan snön kommit användes en styrmede som man ställde ett stort laggkärl på, som man öste upp flera hinkar vat- ten i, sedan gällde det att balansera och skjuta fram lasten till ladugårdsporten där det fick hinkas upp och bäras in till ladugården till ett större laggkärl.

Fram emot vårvintern när snön låg djup runt källan och vattennivån ofta sjunkit en del måste man spika fast en mindre hink på en lång käpp för att nå ner till vattnet. Varje dag man kom till källan så fick man först hacka hål på isen som bildats på vattenytan. Vatten till ladugården togs inte i rätta kallkällan utan i en öppen källa när- mare ladugården. Vattentransporterna åvilade oftast oss barn när vi vuxit på oss så pass att vi klarade av det. Vi hjälptes åt två stycken för att klara de tunga kärlen. Det behövdes många liter vatten till häst, fem kor, får och getter.

Mitt arbetsliv och utbildning för detta

Under min uppväxt fick man mycket tidigt lära sig alla de sysslor som förekom på en gård, så även att såga och klyva ved. Därför blev det helt naturligt att jag redan vid 12 års ålder fick följa pappa till skogs under sommarlovet för att hugga ved för att tjäna pengar som behövdes till vår stora familj.

Jag fick fälla, kvista, randbarka och kapa till enmeterslängder av de smalare stammarna. De grova träden tog pappa hand om, de skulle även klyvas i halvor för att torka bättre. Sedan skulle veden staplas upp mellan stöttor till en eller en och en halv kubikilometer för att när vintern kom köras fram ur skogen. Senare höggs även ved i tre meters längder som lades upp i res i skogen.

Ved höggs mest av lövträd men i viss mån även av barrträd. Detta pågick under alla krigsåren, när ved och träkol behövde ersätta kol och andra bränslen, som tidigare importerats till Sverige.

Efter avslutad 6-årig skola blev det vedhugg- ning på egen hand de tider som inte gårdens sysslor tog min tid i anspråk. Vintertid fick jag hjälpa pappa i skogen med bråssling, detta inne-

Jag Ragnvald Jonsson. Timmerhuggning vårvin- tern 1952.

bar att man röjde upp vägar och sedan fraktade fram veden till dessa. När pappa sedan kom lastades flakvagnen med så många kubik som vägförhållandena medgav, det kunde vara fyra till sex kubikilometer. Veden kördes fram till kolugnar eller lades upp vid landsvägen för att hämtas med bil.

De som skötte biltransporterna under krigs- åren hade stora problem, inte bara med gengas, utan framförallt med bildäck som var svåra att uppbringa. Utslitna däck belades med en järn- ring som krängdes på innan däcket pumpades upp, dessa användes på en av lastbilarnas bakjul på varje sida, när inget annat stod till buds och istället för släpvagn användes vintertid en stor kälke med järnskodda medar.

Det kolades stora mängder träkol i ugnar som var uppmurade i en lång rad, så att när den första i raden var klar för utrivning så kunde den sista av dem tändas. De som skötte kolningen hade på så sätt jobb hela tiden och gick bara från ugn till ugn.

Vintrar med stora mängder snö blev besvärliga på grund av att man måste handskotta upp vägar för att hästarna skulle kunna ta sig fram. På så sätt blev det långt mellan vägarna och därmed fick bråsslaren långa sträckor att dra fram veden till basvägen. Till detta användes en surk (släde) med breda medar, sedan använde man trygor på fötterna för att trampa till vägen för att kunna lasta så mycket som möjligt på släden.

Vintern 1945 var svår med en mild höst, så att myrmarkerna ej frös till, innan snön kom och då i stora mängder. Snödjupet var omkring 130 cm så vedtravarna var översnöade och på många stäl-

Tåsjö Yrkesskolor Hoting 1950. Till vänster elevhem med kök, matsal, vävsal m.m. i källarplanet. Till höger snickeriverkstad med kontor och lektionssal.

len svåra att hitta igen, det blev även jobbigare att skotta och plocka upp veden ur snön. Lyckligtvis var även min bror Rolf med mig den vintern, det blev jobbigt för oss ändå, jag var bara 15 och han 16 år.

De tider när det inte snöade var det sträng kyla, uppe vid vår stuga var det många dagar -30 grader, vad temperaturen var ute över Stormyren och längs Sjulbäcken där vi tog veden vet jag inte. Färden dit kunde vara svår med stor risk för

förfrysning i ansiktet, sedan höll man sig varm genom arbetet, förutom fötterna som man emel- lanåt fick försöka springa värmen i på den hårda basvägen.

Vår matsäck åt vi i Kvarnkojan vid Staversån där alla samlades runt en sprakande eld på den stora eldpallen mitt i kojan, längs ena väggen fanns timrade britsar som tidigare använts när huggare och körare bott i kojan. Det fanns även stall så att de tre hästar som fanns med även de

Yrkesskolan Hoting 1951. Mitt Gesällprov.

fick en behövlig vila inomhus. Det blev tre vint- rar med bråssling men sedan började jag en ut- bildning till möbelsnickare i Hoting. Men även då blev det jobb i skogen med plantsättning, hyggesrensning m m under sommarloven i mån av att inte höbärgning eller annat skulle göras hemma på gården.

Hösten 1947 sökte jag in på Tåsjö Yrkesskolor i Hoting, redan när jag gick slöjdkursen i Rossön pratade Snickar Eriksson med mig om Yrkessko-

lan i Hoting. Han ansåg att snickaryrket skulle vara det rätta för mig, men först efter att jag på Hotings arbetsförmedling sökt jobb på något snickeri och även där blivit uppmanad att söka till skolan blev det av.

De fyra åren på skolan kom att bli ett lyft för mig inte bara yrkesmässigt utan även på många andra sätt. Att komma ut bland nya människor och för mig som blyg tonåring få bo och leva i ett kollektiv med allt vad detta innebär. Att lära sig möta och lösa konflikter med både lärare och elever, men framför allt den enorma kamratanda som ett kollektivboende innebär.

Skolan omfattade ca 17 killar i varierande ålder på möbellinjen med Rektor Tor Sundelin och läraren Knut Johansson. Till andra terminen blev Johansson rektor och Ragnar Svensson från Hoting lärare.

Januari 1948 startade även en ettårig Husmo- derslinje på skolan med två lärare för kök respek- tive vävsal och ca 17 elever varav många bodde på skolan och resten ute på Hoting.

Att få en massa vackra flickor till skolan upp- skattades naturligtvis av pojkarna på möbellin- jen. Det blev också de som lagade maten, även till alla killarna.

Skolarbetet bestod i såväl teoretiskt som praktiskt arbete. På teorisidan fanns ämnen som möbelritning, matematik, bokföring och materi- allära samt även gymnastik.

Vi tillverkade och reparerade möbler samt div plock som folk kom till skolan med för att få åtgärdat på olika sätt. Även om det blev väl lite nytillverkning, för att ge bra utbildning, så lärde vi oss det mesta i dåtidens möbeltillverkning.

Yrkesskolan Hoting mars 1950. De två längst bort i bild ej igenkända, övriga är Läraren Ragnar Svens- son, Ragnvald Jonsson, Sören Eriksson. Lars-Åke Ström, Ove Säll och Sixten Eriksson. Fotograf okänd.

Yrkesskolan Hoting mars 1950. Skolans maskinhall, Med på bild längst fram till vänster: Tord Nordström, Ove Säll, Åke Holmström, Rektor Knut Johansson, Sven Säll och vid bandsågen Värner Johansson,bakom pelaren okänd, Skolstyrelsens ordförande Emil Flemström, Lärare Ragnar Svensson och Sixten Eriksson.

Skolans maskinpark var ofullständig, det saknades putsmaskin, tappmaskin m.m. Inga eldrivna handma- skiner förekom på skolan. Även maskinernas skyddsutrustning var bristfällig. Fotograf okänd.

Backe 1951. Arbetskamrater Fjällsjö Träförädling: Ragnvald, Åke, Svensson, Göte, Värner och Nils- Gustav.

Utbildningen avslutades med ett gesällprov i slutet av sista terminen som granskades och be- dömdes av ditresta kontrollanter.

En mycket bristfällig maskinpark och redan då omoderna arbetsmetoder gjorde arbetet tids- krävande och ineffektivt. Trots en del allvarliga arbetsolyckor med kapade fingrar m m så togs inte arbetskyddsfrågor upp med riktig skärpa, varken i de teoretiska ämnena eller ute på verk- stadsgolvet. Dåtidens skyddsanordningar på ma- skinerna var rätt provisoriska och erbjöd inte lika bra skydd som nutidens.

Vi elever fick även upprätthålla en sorts vakt- mästartjänst på skolan. Vi pojkar turades om, en vecka åt gången, med att dels elda vedpannorna i elevhem och verkstad samt att se till att det inne- liggande vedförrådet fylldes på. Vintertid skulle snön skottas samt lite andra sysslor utföras allt efter behov.

Varje vinter anordnades en skidtävling där vi elever själva la upp spår och även tillverkade de priser som sedan delades ut. Tävlingen delades in i klasser, över och under 18 år samt flickor, den som kom sist fick alltid en jumbolimpa.

Ett par gånger per termin samlades alla lärare och elever till en lite festligare tillställning. Efter höstterminens start med många nya elever samt till jullovet och naturligtvis vid vårens avslut- ningar.

Mina syskon har ibland påmint mig om en gång när jag cyklade hem till Grundsjö för att hämta en slips jag glömt ta med mig när jag bör- jade höstterminen. Alla elever och lärare skulle samlas senare på kvällen till en liten fest. Pengar var en bristvara under skoltiden så att cykla 44

kilometrarna istället för att köpa en ny slips var inget jag bekymrade mig för.

Visserligen hörde jag en Baptistpastor som kom cyklande från Hoting till en baptistfest i Grundsjö beklaga sig över vägen. Hans kommen- tar var “jag trodde jag skulle nå himmeln innan jag trampat uppför alla backar hit till byn”.

Under de fyra åren på skolan cyklade jag denna väg i alla väglag från vårarnas sönder- körda vägbana i tjällossning, vinter med snödrev och hårda snövallar, vårens upplösta snömodd där spåren efter mig såg ut som en ringlande orm och hösten med våtblank isgata.

En händelse som kunnat sluta illa var när jag en sen höstkväll var på väg mot Hoting, den tidens lysen drevs alltid av en dynamo mot fram- hjulet, vilket medförde att cykeln gick tyngre, därför åkte jag ofta utan lyse. Genom att hålla blicken långt framåt vägen och lyssna så att man följde de tillkörda bilspåren kunde man cykla trots mörkret.

Helt plötsligt uppfattade jag en skepnad allde- les framför mig, i sista sekunden hann jag väja undan från att i hög fart krocka med en annan cyklist, även han utan lyse och dessutom på fel sida av vägen. Det var en äldre man som bodde vid Staversån i en arbetarbarack och alltid cyk- lade på fel sida av vägen.

Bland fritidsysselsättningar intog bordtenni- sen tätplatsen eftersom den kunde utövas hela året uppe på elevhemmets vindskupa. Vintertid blev det skidåkning för de som var intresserade av att vistas ute och när våren kom blev det ofta cykelturer ut till olika byar däromkring. Något som var rätt populärt var att samla ett gäng och

Krokom 1954. Forsbergs Snickeri min nya arbetsplats sedan Juni 1953.

vandra upp till brandtornet uppe på Norrtjärns- klippen. Tornet var bemannat under sommaren för att upptäcka och rapportera misstänkta skogsbränder.

Men fritiden användes även för att tillverka egna alster i verkstaden mot att vi betalade det material som användes. Det fanns några som byggde sig båtar även om det mest blev svarvade skålar, brickor och andra slöjdalster. Själv tillver- kade jag även köksbord och överskåp till köket hemma.

Många är de händelser som man påminner sig om när man tänker tillbaka på dessa 4 år på skolan. Som en gång när vi fått en ny husmor till skolan som snålade med maten så att vi killar inte fick äta oss mätta. Till sist en dag när flickorna av någon anledning inte kom in till middagen därför att de skulle äta senare kom vi killar över- ens om att tömma alla fat, till och med varenda skiva hårt bröd.

Allt eftersom vi fick in mera mat hörde vi hur flickorna i köket började fnissa. När allt var ren- sopat stämde vi upp i talkör “Tack för maten som är slut nu går alla killar ut”. Då kunde inte flick- orna i köket hålla sig längre utan brast ut i ett våldsamt skrattande. Sedan blev maten rikligare så vi slapp gå hungriga från borden. I övrigt fick vi mycket bra mat och i tillräcklig mängd.

För oss killar blev det ibland konflikter när det gällde sen hemkomst på kvällarna till elev- hemmet. Meningen var att vi själva skulle låsa ytterdörren på kvällen men detta blev väl sällan utfört. När det sedan blev skärpning på låsning- en var det en del som tillverkade egna nycklar för att kunna vara ute längre vissa kvällar. Det hände även att en kille ertappades med att bli kvar hos en av flickorna under natten och därför fick lämna skolan.

Första hösten på skolan när den var nybyggd efter branden ville byggmästare Bolin att vi elever skulle frakta upp takteglet till elevhemmet.

Efter att vi med langarkedja fått upp allt taktegel och ville ha betalt vägrade han betala. Då kom vi överens om att plocka ner teglet igen, inga pengar inget tegel, säkert en dålig affär för Bolin.

Själv kom jag ibland i konflikt med Rektor Johansson, han kunde komma med orealistiska förslag om hur ett visst arbetsmoment skulle utföras och sedan kunde varken han eller jag ge med sig om vad som var den rätta lösningen på problemen.

En gång under sågning av skolans virke kom Rektorn till mig och ville att jag skulle gå ut och rulla fram timmer till sågen. Han hade skickat ut två spinkiga killar i 14-15-årsåldern och nu klagade han på att de inte jobbade tillräckligt bra. Eftersom jobbet med detta grova furutim- mer, enligt min mening var för tungt för dessa spinkiga killar, blev jag arg och skällde ut honom för att han satt dem att jobba med detta. Upprin- nelsen till allt var dessutom att det var husmor som varit på rektorn om att killarna inte jobbade som de borde.

Efter att jag slutat skolan blev det först lite jobb i skogen och därefter vid Fjällsjö Träförädling i Backe en tid. Snickeriet kom dock på obestånd, det fanns inte ens ved, så när kylan satte in var lokalerna så utkylda på morgonen att det inte gick att jobba. Efter att jobbet tog slut där blev det timmerhuggning i väntan på att rycka in i lumpen på I 21 i Sollefteå.

Efter muck och jobb med att få klart rummen på övervåningen hemma sökte jag och fick jobb i Krokom på Forsbergs Snickeri. Resten av min yrkesverksamma tid blev på snickerier i Krokom som snickare, men när snickeriet utökades med

många anställda blev det huvudsakligen verk- tygsslipning för min del. Under 25 år kom det även att bli fackligt arbete inom klubb-, sektions- och avdelningsnivå, samt även många år i olika styrelseuppdrag inom Krokoms LO-Sektion.

Grundsjö 10 Augusti 1947. Ungdomarna samlade vid Lindströms potatisland. Klas Esserud, Jan Lind- ström, Kjell Rydebjörk, Arne ? , och Lennart Eriksson. Främre raden: Stefan Johansson, Haldo Jonsson, Erik Eriksson ochTore Jonsson.

Min fotohobby

Min äldste bror Sigfrid köpte en hel del böcker, Jack London och andra äventyrsromaner, men även en fotobok av K.O.Sjöström “Amatörfoto- grafen” med tryckår 1942. Denna bok kom att väcka mitt intresse för fotografering.

Sommaren 1947 köpte jag min första lådka- mera för rullfilm 6x9 cm, den kostade 35 kronor. Varje film kostade 1,75 och det blev åtta bilder på varje rulle. Det blev bilder av byns ungdomar vid bad och andra tillfällen, samt över Grundsjö och dess omgivningar. Kameran fick även följa med ut till skogsjobb och för att fotografera jordbru- kets olika sysslor.

Samma höst började jag en fyraårig utbildning till möbelsnickare på Tåsjö Yrkesskolor i Hoting. Där tog jag bilder av skolan och dess elever men även av Hotings samhälle. På skolan fanns en elev, Karl-Erik Forsman, som gick sista året och som varit skolans fotograf. Av honom fick jag lära mig lite om hur man kunde framkalla sina filmer och kopiera kontaktkopior.

Därmed blev det så att jag kommande höst tillverkade mig en kopieringsapparat och anskaf- fade den allra nödvändigaste utrustningen för ändamålet.

För framkallning av film fick en av skolans små toaletter duga som mörkrum. Allt var myck- et primitivt, filmremsan drogs fram och åter i en mycket liten skål med en rulle i mitten för att hålla filmen nere i vätskan. Framkallningstiden fick bedömas genom att räkna. Sedan gällde det att flytta till fixskålen för att upprepa processen,

allt i totalt mörker. Sköljningen av film och bil- der fick göras i ett av skolans tvättställ.

För kopieringen fick mitt elevrum mörkläggas med en filt för fönstret och taklampan övertäckt med rött tyg fick duga som mörkrumsbelysning.

En skärapparat tillverkade jag av en bit riktstål fastskruvad på en träplatta och med kniv av en liten fanersåg. Fortfarande kommer den till an- vändning efter mer än 56 år.

Efter ett år och 10 rullar film tyckte jag att låd- kameran dels var klumpig att bära med sig och dels inte erbjöd några inställningsmöjligheter.

Hösten 1948 köpte jag min första bälgkamera med lite mera finesser, som bländare med fyra olika värden och en enklare avståndsinställning. Den köpte jag för 60 kronor av urmakaren Lind i Hoting som även sålde diverse fotoprylar, så även fotopapper och kemi. Bälgkameran var framför allt smidigare att bära med sig på vandringar och cykelturer. Det blev att fotografera och sälja bilder av elever och lärare för att finansiera min fotohobby. Med skoltidens knapra ekonomi var det en förutsättning för att kunna utveckla min hobby. Med ett pris av 27 öre per försåld bild blev förtjänsten rätt blygsam. En 100 förpackning av kopieringspapper kostade 4,40, en filmrulle för 8 bilder 1,70 och för bilder inomhus kostade varje blixtlampa 70 öre, dessutom skulle det köpas kemikalier.

Under sommarloven var det olika typer av skogsjobb på de tider när jag inte behövdes för höskörd och gårdens andra sysslor. Även där fick naturligtvis kameran vara med, det blev bilder av arbetslagen vid rastplatser eller vid hemfärd från arbetet. Det var då hyggesrensning och

Grundsjö 10 augusti 1947. Mina klasskamrater Barbro Lindström och Sonja Adamsson förevigade min första dag med kamera. En lådkamera 6x9 cm.

annat skogsvårdsjobb som erbjöds. Betalningen var 14 kronor för en åtta timmars arbetsdag, att jämföras med vad en filmrulle med åtta bilder kostade.

Problemet om somrarna var att Grundsjö sak- nade elström så det gällde att hitta ett annat sätt att klara kopieringsarbetet. Eftersom familjen då bodde i sommarstugan kunde jag använda storskafferiet i rätta huset till mörkrum. En mörk filt för dörröppningen och en pall med en primuslykta utanför fick bli belysningskälla. Mörkrumsbelysningen utgjordes av ett rött tyg för det lilla fönstret i skafferiet.

Genom att sticka ut kopieringsramen rätt antal sekunder framför lyktan kunde jag klara belysningen av pappret. Sköljningen fick göras genom att byta vatten ett flertal gånger i det kärl som användes.

För torkning av bilderna tillverkade jag en tork- apparat med en alminiumplåt spikad på en välvd träram. Bilderna hölls nere av en spänd duk tills de torkat över en lämpligt varm kokspis.

Kodak-kameran fick tjänstgöra i två år och 31 rullar film. I september 1950 köpte jag en ny Zeiss Nettar 6x9 för 167 kronor, en betydligt bättre kamera än den förra. Den fick tjänstgöra fram till maj 1953 då det efter 47 rullar film blev byte igen. En Zeiss Super Ikonta inköptes, något begagnad, till ett pris av 270 kronor, med den kom jag att fotografera 87 rullar film till ett genomsnittspris av 2,20 kronor st.

I december 1955 köpte jag en 6x6 cm bälgka- mera, en Zeiss Super Ikonta med avståndsmät- ning och mycket fint objektiv. Den köpte jag för halva priset, på grund av utgående modell, för

428 kronor. Efter mer än 3000 bilder började filmframmatningen krångla, synd på en så fin kamera. Efter det har det blivit småbildskameror 24x36, först två Praktika, från 1980 två Nikon FM varav en ännu är i bruk tillsammans med en Nikon 801 AF. Den har en massa automatik och moderna finesser men har då kostat nära 10000 kronor med de objektiv och andra tillbehör som jag anskaffat.

Min första förstoringsapparat köpte jag 1952 men den ersattes snart av en dyrare och mer användarvänlig. Det blev 1954 en Unioprint 55 i byggsats för 266 kronor som jag byggde om 1985. De objektiv jag använt till denna är ett 100/5,6 Componon-s för 1500 kronor och ett El Nikkor 75/4,0 för 1020 kronor. Från 1976 även en förstoringsapparat för småbildsnegativ 24x36, senare försedd med ett El Nikkor 50/2,8 som 1985 kostade 900 kronor. Anledningen till att det blivit köpt fina objektiv till dessa är den stora mängden bilder jag förstorat upp till 24x30 och 30x40 cm, över 500 monterade bilder för ut- ställningar förutom alla albumbilder 18x24 och mindre.

Efter militärtjänst på I-21 i Sollefteå, där även kameran fått följa med i ryggsäcken blev det att söka nytt jobb. Jag fick då anställning i Krokom på Forsbergs, ett litet snickeri med tre anställda snickare. Snickeriet kom sedan att byg- gas ut i flera omgångar till att omfatta mer än 30 anställda.

Efter en tid startades en fotoklubb i Krokom där jag och min arbets- och rumskompis Vidar Westlund blev medlemar. På så sätt blev det en mycket aktiv period med fotokurser och diskus-

sioner om alla fotografiska frågor och problem. Klubben anordnade även fotoutflykter, fototäv- lingar och fick också en del fotografer att ställa upp och visa upp sina bilder. Efter ett antal år blev dock fotoklubben nerlagd på grund av vi- kande intresse hos medlemmarna.

Efter att jag gift mig och vi fått barn blev det en period med i huvudsak bilder av barn och nära släktingar. Efter inflyttning i nybyggd villa 1961 blev det även aktuellt att dokumentera ny- byggarlivet och villaområdet på olika sätt.

Genom inflyttning i villan kunde jag äntligen bygga mig ett fotolabb i källaren. Nu kunde allt mitt mörkrumsarbete utföras utan en massa upp och nerplockande av förstoringsapparat, skålar, kemikalier och allt annat som behövdes.

När barnen växte på sig fick jag sällskap i foto- labbet, det dröjde inte länge innan de klarade av att ta fram sina egna bilder. Dottern Annika kom att bli en flitig fotograf och vann bland annat en tävling anordnad av tidningen LT. Under skoltiden i Krokom blev hon även pristagare i en skolfototävling.

Dottern Karina blev så småningom tidnings- fotograf på LT, men har senare övergått till att bli Yogalärare. Slutligen sonen Fredrik som även

Grundsjö 1951. Leopold och Haldo fixar nytt spåntak på vårt hus.

han fotograferat en del men inte haft samma in- tresse för foto som de andra.

Fotoinriktningen har senare övergått till do- kumentation av Krokoms samhälle. Krokom har under en följd av år byggts ut och stora delar av den gamla bebyggelsen försvunnit. Tyvärr star- tade jag för sent, en stor del av gamla Krokom var redan borta innan min dokumentation på- börjades.

Ett annat område som intresserat mig är föreningslivet i kommunen, såväl fackligt som politiskt.

Mörkrumsarbetet har sedan 1980-talet gått ut på att ta fram större bildformat från mina äldre negativ. Bland annat har jag tagit fram ett stort antal utställningsbilder inom olika ämnesområ- den. Bilderna har varit utställda i olika samman- hang inom Krokom och andra platser.

Det sista inom bildhanteringen är inläsning av mina bilder via dator. De inlästa bilderna är i stort sett släktbilder, då även gamla avfotografe- rade porträtt och andra jag på olika sätt kommit över. Men eftersom det ligger mellan 15000- 20000 negativ i mina samlingar så måste det bli en mycket liten del av dessa som blir inlästa digitalt.

Det har även blivit ca 2500 diabilder från släktträffar och annat, men de allra flesta från resor inom de nordiska länderna, men även mer avlägsna platser som Australien, dåvarande Sov- jetunionen, Island, Japan och från städer som Wien och Kairo.

Grundsjö november 1947. Slängkälke på Flasktjärn, ungdomarnas skridskoplan för några höstveckor.

Grundsjö 1956. Ishocky på Flasktjärn.

Skogsröjning i Kallkälsberget 1948. Valter Lindström, Bror Danielsson, Karl-Otto Rydebjörk, Sigvard Skoglund, Nils-Rune Jonsson och Rolf Jonsson.

Kallkälsberget 1949. Valner Eriksson, Valter Lindström, Jan Lindström och Gustav Svanlund.

Matrast i timmerskogen vårvintern 1952. Min farbror Daniel Jonsson Grundsjö.

Tannsjö 1952. Här tillkom ett nybygge redan 1762. En dräng från Junsele vid namn Jon Persson f. 1732 g.m. Lisa Jonsdotter f. 1738. Gården övertogs av sonen Per Jonsson f. 1777 Gift 1818 med Kajsa Stina Salmonsdotter f. 1786. Unnder senare delen av 1800-talet såldes gården till ett skogsbolag.

Tannsjö 1952. Gården ombildades till arrendegård: Bolagsgården kom sedan att arrenderas av ett flertal brukare bland annat Erik Gustav Jonsson och min faster Selma mellan 1918-1924. Sista brukare var Anton Olsson och Anny Eriksson. Boningshuset finns ännu kvar som fritidsbostad.

Hoting 1960. Tage Ivarsson och Haldo Jonsson kör ner timret med traktor till Hotingssjön.

Tjälbäcksdammen i Tannsjöns utlopp 1952. Dammen var nödvändig för att klara timmerflottningen under vårens flottningsarbete.

Grundsjö by från väster 1968. Med före detta Leanders gård och väg mot Svanabyn. Nedre bild : Mot skolan.

Grundsjö 1968. Anna Jonssons gård väster om byn.

Pappa Jonas Jonsson kör in hö med hästen Flink. Grundsjö 1951.

Grundsjö 1950-talet. Tröskning hemma på gården. Rolf, mamma Jenny och Leopold Jonsson.

Auktion på Karl Anderssons gård 1951. Auktionsutropare Albin Adamsson.

Vid Konnys affär ca 1948. Åke(?) Dalberg, Konny Johansson, Sigvard Skoglund, Karl-Otto Ryde- björk och Irene Johansson.

Rörström 1951. Erik, Rune och Bo Jonsson samt Ragnar Näslund, på Gränsmötets festplats.

Grundsjö 1949. Marry Skoglund och Karl-Otto Rydebjörk.

Grundsjö 1951. “Nils-Runes Trio” med Fabian Jakobsson och Bo Jonsson.

Grundsjö 1952. Vår kusin från Domsjö Sten-Olov Strandberg, Rolf och Naima Jonsson på sommarstu- gans bro.

Min bror Rolf i färd med att härsa myrstarr.

Min syster Maj räfsar myr- starr i Båttjärnen.

Bad i Västersjön 1949. Barbro Lindström. Kall baddag i Västersjön juli 1951. Margit Eriksson, Naima Jonsson, Eva Skoglund och

Eva Eriksson.

Grundsjö 1968. Vår hemgård vid Björnbergets fot som gått i släkten från far till son sedan 1826 när Hans Grelsson slog sig ner här som förste nybyggare.

Grundsjö sommaren 1951. Vår gamla vävstol upp- satt i det sommartomma köket för mattvävning.

Grundsjö ca: 1952. Jonas Fritjof Jonsson vid köksbordet samt döttrarna , Ingegerd och Rut Jonsson.

Hela familjen Jonsson 1968. Pappa Jonas och mamma Jenny med alla barnen. Bakre raden: Rolf f. 1928, Haldo f. 1934, Sigfrid f. 1927, Leopold f. 1931, Bertil f. 1945. Främre raden: Alvar f. 1940, Naima f. 1933, Maj f. 1936, Gerd f. 1943, Ragnvald f. 1930 och Tore f. 1938.

Klara för hemfärd från Kälbergskojan 1948. Rolf Jonsson, Karl-Otto Rydebjörk, Sigfrid Jonsson, Sig- vard Skoglund och Nils-Rune Jonsson.

Grundsjö 1951. Byns hästar vid myggrök som vi tände om myggplågan blev alltför svår.

Grundsjö November 1947. Rolf och jag i färd med att riva en gammal lada som under 1800-talet an- vändts som ladugård.

Grundsjö 1951. Pappa Jonas härsar på Bergtegen.

Grundsjö 1956. Flickor på Flasktjärnens is. Sylvia Danielsson. Måd och Karin Andersson, Gerd Jonsson, Lisbet Svanlund och Inga Danielsson.

Grundsjö 1952. Flickorna har begravt en råtta. Isa, Ulla Skoglund och Irene Johansson.

Grundsjö 20 november 1947. Mariebergsbolaget försöker köra timmer med en ombyggd Stridsvagn, stå- ende Skogvaktare Valter Lindström. Bilden tagen på myren nedanför Annas gård.

Hoting-skogarna på 1930- 1940-talet. Timmerlass med häst, en vanlig syn i våra skogar. Fotograf okänd.

Hoting 1949. Timmer på Valåviken i väntan på flottning.

Ett flottarlag från Grundsjö och närliggande byar. Fotograf okänd.

Grundsjö 1952. Jon Bertils stuga på Leander Jonssons gård.

Grundsjö ca-1940. Jon och Eva Bertilsson på bron. Fotograf okänd.

Svanabyn 1954. Erik Grundström, Anna-Kajsa och dottern Anna.

Selma Jonsson Tannsjön ca-1918 (med 3 av bar- nen)

Skolbarn i Tannsjön tidigt 1920-tal. Stående: Frida Lind, Betty och Helfrid Eriksson och Sixten Dal- berg. Sittande: E.R.G. Jonsson, Nils, Birger och Aina barn till Alfred Olsson. samt Agda Dalberg och Emil Lind. Fotograf okänd.

Flickor Grundsjö ca: 1920. Ulrika Westin, Mar- gareta Ersdotter, Edit Jonsson, Anna Adamsson och knästående Frida Jonsdotter. Fotograf okänd.

Min farbror Daniel Jonsson f. 1890 d. 1967 och Karin Jonsson f. 1894 d. 1945 Fotograf Petrus Hedström Jungö.

Min farbror Erik Grundström f. 1874 d. 1966 och Anna Kajsa Johansdotter f. 1876 d. 1964. Foto- graf okänd.

Erik Gustav Jonsson f. 1883 d. 1948 och min faster Selma Jonsson f. 1886 d. 1964, Med barnet Helfrid f. 1908 Fotograf Petrus Hedström Jungö.

Ålderdomshemmet I Rossön december 1929. Min farfar Jonas Ersson längst till vänster i bild. Fotograf troligen Petrus Hedström Jungö.

Helmer Grundström f. 1904 d. 1986 och fadern Erik Grundström m. fl. Fotograf okänd.