xdeb.org

Stefan Jonsson skrev i en artikel i DN 1/2 om Samir Amin och hans syn på globaliseringen och världens orättisor. Artikeln ger många tankar och funderingar - vad tycker du? Här är artikeln.

”När jag kom till Dakar i början av sextiotalet var det en prydlig kolonialstad”, säger Samir Amin. Vi arbetar oss fram längs rue Amadou Assane Ndoye mot Place de l’Indépendence, kliver över sörjan i rännstenen och girar mellan tiggare. Småbarn sover i dörrnischerna, buckliga bilar har körts upp på trottoarerna. Amin gestikulerar vänligt men bestämt för att avvärja de unga män som vill lura på mig en batikskjorta. ”I dag är staden som du ser utfattig och överbefolkad, och infrastrukturen sviktar.”
Den afrikanska statens svaghet är svagheten hos dess bourgeoisie, påstår Amin.
- Den borgerlighet som finns saknar såväl förmögenhet som förmåga. Den bygger inte företag och skapar inga arbetstillfällen utan skor sig på statsapparaten. Resultatet ser du i Dakar: en urbanisering utan industriell grund, väldig arbetslöshet, stora sociala problem, stadsrummet förvandlas till överbefolkad landsbygd.

Samir Amin är kanske den mest namnkunnige tänkaren i dagens Afrika. Jag har sökt upp honom för att ta reda på hur globaliseringen ter sig från södra halvklotet. Han är ekonom, född i Egypten och utbildad i Paris. Han är legendarisk för sina undersökningar av kapitalismens framväxt och sina analyser av hur stormakter vinner kontroll över andra territorier och samhällen, det vi i dagligt tal kallar imperialism.

Ur denna forskargärning springer också Amins engagemang i konflikten mellan nord och syd. Många av grundsatserna i den kritiska diskussion om ekonomins globalisering, som nu lanserats på bred front även i Sverige, bär Samir Amins underskrift. Om Riksbankens ekonomipris till Nobels minne beaktade politisk ekonomi och ekonomisk historia, skulle Amin sannolikt ha belönats för länge sedan.

Liksom gårdagens Dakar var en produkt av kolonialismen är dagens Dakar ett resultat av globaliseringen, förklarar han under vår promenad genom Senegals huvudstad. Nu som förr styrs stadens öde av främmande krafter. Senegals näringsliv är nära knutet till statsmakten och merparten av landets intäkter genereras av myndigheternas uppgörelser med utländska investerare och långivare. De elitgrupper som har inflytande över dessa myndigheter har en levnadsstandard som resten av befolkningen bara kan drömma om. Men de senaste åren har statens kaka krympt. Grupper som förut samsats om de värden som kanaliseras genom statsapparaten har börjat slåss om positionerna. Samma mönster syns i hela Afrika, där det ibland lett till inbördeskrig och etniska strider.

Detta sönderfall är en återgång till det förkoloniala Afrikas stammentalitet, påstår många journalister. Nonsens! säger Amin. Det är ett resultat av förändringar i världsekonomin.
- Även islamismen är ett utslag av stridigheterna i den härskande klassen, förklarar han. Samma sak hände med kommunisterna i Jugoslavien och Sovjetunionen. När systemet bröt samman följde en kris inom nomenklaturan. Många försöker bevara sin makt genom att spela på nationalistiska och religiösa känslor.
- Den politiska islamismen har liksom andra chauvinistiska och religiösa rörelser nått stora framgångar med sitt enkla budskap: religionen utgör det enda alternativet när socialismen och kapitalismen misslyckats. Ett lättköpt och meningslöst svar! Men i tider av politisk förvirring är de negativa reaktionerna först starkare än de positiva. Det tar tid för de konstruktiva reaktionerna på globaliseringen att finna sina former.

Amin framhåller här zapatisterna i Mexiko, som drivit fram en demokratisering av hela det mexikanska samhället, men också Sydkoreas fackföreningar och Brasiliens egendomslösa bönder. I bästa fall skymtar en renässans för Tredje världens fristående vänsterrörelser.
- Här har Europas vänster ett historiskt ansvar. Att den skulle stödja en global front mot den ekonomiska globaliseringen är nog att hoppas för mycket. Men om den åtminstone kunde tillstå att en sådan front inte är av ondo vore mycket vunnet.

Jag invänder att Europas socialdemokratiska och socialistiska partier numera är fixerade vid EU:s inre angelägenheter och helst låtsas som om resten av världen inte fanns.
- Det är sant, svarar han. Den sociala dimensionen av EU är än så länge ett tomt skal. Jag avskyr folk som Blair och Schröder. De förstör systematiskt möjligheten till ett europeiskt vänsterprojekt. Och banar därmed väg för extremhögern. Saknas ett trovärdigt socialdemokratiskt alternativ till nyliberalismen återstår ju bara den nationalistiska populismen för väljare som är missnöjda med marknadssystemet.
- Men i Europa finns också ett djupt rotat krav på såväl frihet som jämlikhet, tillägger Amin. Det är resultatet av en lång historia som inbegriper arbetarrörelsen och de socialistiska revolutionerna. I Amerika är frihetsidén förvisso starkare men jämlikhetsideologin saknas. I Europa säger folk nej till skriande ojämlikhet. Det är en enorm skillnad. Den europeiska allmänheten kommer aldrig att acceptera den amerikanska vägen som leder till en ekonomi med två klassers människor. Vad européerna måste förstå är att vänsterrörelsernas kamp i Syd är ett indirekt stöd för det europeiska projektet gentemot den amerikanska modellen.

När Amin talar om en ny global vänster jämför han med den alliansfria rörelsen, bildad i Bandung 1955. Om det då gällde att staka ut en tredje väg mellan USA och Sovjet och undvika kalla krigets polarisering, gäller det för dagens vänster att överskrida konflikten mellan marknadsliberalismen och dess olika fundamentalistiska och chauvinistiska motreaktioner. Den alliansfria rörelsen bars fram av tredje världens avkoloniserade stater och förkroppsligades av karismatiska statschefer som Nkrumah och Nehru. Den fann ett starkt forum i Förenta nationernas generalförsamling och mynnade på sjuttiotalet ut i kravet på en ny ekonomisk världsordning.

Denna tradition har utgjort horisonten för Samir Amins arbete. FN:s generalsekreterare U Thant knöt tidigt upp honom som chef för planeringsorganet IDEP i Dakar. Efter ett tiotal år lämnade Amin IDEP för att bygga upp ett nytt, fristående forskningsinstitut för Tredje världens politik och ekonomi. Den som bistod honom då var Olof Palme, också han djupt inspirerad av den alliansfria rörelsen. Amin berättar om ett möte med statsministern i samband med FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Efter ett par timmars diskussion kom den avgörande frågan. ”Hur mycket skulle du behöva?” En halv miljon kronor om året i fem år, svarade Amin. Palme föreslog en dubblering av båda siffrorna.

Samir Amin berättar historien för mig när vi står på balkongen utanför hans kontor. Inte bara som en anekdot utan också som en erinran om den betydelse Sveriges engagemang i Tredje världen faktiskt hade. Sällan har väl ett biståndsinitiativ fungerat så väl. Den institution Amin grundade i Dakar för svenska pengar har i dag vuxit till tre stora, vitala organisationer: det samhällsvetenskapliga forskningsinstitutet Codesria (se DN 26/10, 2000), miljö- och utvecklingsorganet ENDA som bedriver utvecklingspolitik på gräsrotsnivå i flera av tredje världens metropoler, samt forskarnätverket Forum du Tiers Monde, som Amin dirigerar från sitt kontor på rue Calmette.

I dessa lokaler har planerna på en ny ekonomisk världsordning övervintrat genom sjuttiotalets ekonomiska kris, åttiotalets skuldkris och nittiotalets nyliberala offensiv. Det nakna kontoret med sitt jättelika skrivbord, där det nu ligger ett paket Gauloises vid ett askfat, några pennor, en hög oskrivna pappersark och en bärbar Toshiba, väggen klädd med bågnande grå arkivskåp, den ålderdomliga telefonen, affischen som manar till förbrödring mellan Egypten och Sudan , plötsligt framstår detta rum som navet i en alternativ värld.

I Amins historia märks spåren av efterkrigstidens vänsterprojekt, frihetsdrömmar och reformplaner, allt det som smulades sönder i friktionen mellan Sovjet och USA. Forum du Tiers Monde konstituerades officiellt av ett femtiotal samhällsforskare i Santiago 1973. Som värd stod president Allende, kort därpå mördad av Pinochets junta.

Upplysningen, radikalismen och antiimperialismen är en del av familjehistorien, säger Amin dagen därpå när vi dricker kaffe på Hotel La Croix du Sud. På sin fars sida stammar han från en koptisk släkt av intellektuella, idel republikaner och vänsterdemokrater, som spelade en viktig roll i framväxten av en borgerlig offentlighet i Egypten och motarbetade den brittiska ockupationen. På sin franska moders sida går anorna tillbaka till en familj av jakobiner. Amin brister ut i ett smittande skratt. ”En av mina förfäder var faktiskt den som arresterade Louis XVI när han försökte fly. I släkten är vi mäkta stolta över det!”

Han är obrottsligt lojal mot 1789 års idéer och kompromissar inte med upplysningsvärdenas universella syftning. När jag nämner poststrukturalismens och postkolonialismens dekonstruktion av Europas filosofiska tradition är han helt avvisande. Felet är inte Europas idéarv, menar han. Felet är ett ekonomiskt system som hindrar att idéerna sätts i verket. Europeiska och amerikanska politiker och direktörer säger sig sprida upplysningsidealen till världens hörn men gör i själva verket det motsatta. Kring dessa motsägelser kretsar flera av Amins böcker, i synnerhet hans klassiska analys av eurocentrismen från 1988, ”L’Eurocentrisme”.

Amin brukar förknippas med den så kallade beroendeskolan, jämte samhällsvetare som André Gunder Frank och Immanuel Wallerstein. Frågan de ställde på sextiotalet är alltjämt grundläggande. Varför råder sådana skillnader i produktivitet mellan världens delar? Varför har samhällena på södra halvklotet haft svårt att efter avkoloniseringen anträda moderniseringens väg mot ett industrialiserat samhälle? I de två böcker som gjorde Amin berömd, ”Accumulation on a World Scale” (1970) och ”Unequal Development” (1973) hävdade han visa att den kapitalistiska ackumulationsprocessen oundvikligen polariserar världen. Utveckling i centrum leder till underutveckling i periferin. För att ta sig ur sitt beroende måste tredje världens stater, menade han i ”Delinking” (1985), ”länka av sig” från världsmarknaden och bygga upp en självförsörjande regional ekonomi.

Teserna blev mycket omdiskuterade. De stred mot den doktrinära marxismens föreställning om att hela världen skulle följa Europa på vandringen från feodalism till kapitalism och sedan socialism. De gick också stick i stäv med den nyliberala övertygelsen att marknad och frihandel automatiskt skapar välstånd.

Mer seriös kritik kom från ekonomer och historiker som hävdade att beroendeteorin inte kunde förklara varför vissa länder i tredje världen trots allt lyckats ställa sin industriproduktion på fötter. Amin menar alltjämt att världsekonomin låser fast periferin i ett beroende, men han medger att detta beroende numera inte behöver utesluta vare sig industrialisering eller ekonomisk tillväxt. I dag vidmakthåller centrum i stället sitt övertag genom sin monopolställning på fem områden , teknologi, finansmarknad, naturresurser, medier och militär. Dessa monopol styr framställningen och cirkulationen av inte bara penningvärden utan också miljövärden, människovärden, nyhetsvärden och estetiska värden.

När vi talar om globalisering talar vi just om hur dessa fem monopol orsakar en ny sorts polarisering mellan centrum och periferi, som inte fångas i uppdelningen mellan i-länder och u-länder.
- I den industriella revolutionens barndom var produktiviteten i Europa 1,3 gånger högre än i andra samhällen. Försumbart! I dag är produktiviteten i centrum, med tjugo procent av världens befolkning, sextio gånger högre än i periferin.
- Det märkliga är att denna gigantiska obalans inte verkar bekymra folk. Antingen förklarar de den på ett närmast rasistiskt sätt, genom att hänvisa till den europeiska människans geni, den kristna etiken eller det klassiska Grekland och samtidigt insinuera att andra kulturer tycks sakna européernas framåtanda. Eller också säger de att produktivitetsskillnaden är övergående och att systemet snart kommer att lyfta resten av mänskligheten.
- Här vill jag bli polemisk, fortsätter Amin. Om kapitalismens anhängare vore konsekventa, varför skapar de inte en sant global marknad för alla varor inklusive arbetskraften? I så fall skulle systemet verkligen jämna ut skillnaderna i välstånd och produktivitet. Men givetvis kan de inte vara konsekventa, för det skulle innebära en invandring av låt säga hundra miljoner afrikaner till Europa på fem år. Bara till det priset, med de sociala och kulturella påfrestningar det skulle medföra, kan kapitalismen häva polariseringen. Därför måste vi bygga om världen utifrån andra grunder, och jag kan inte se att det finns någon annan grund än det som kallas global socialism.

Amin betonar att socialismen numera har många källflöden vid sidan av arbetarrörelsen. Den kristna och islamska befrielseteologin, den liberala upplysningen, feminismen och miljörörelsen kan från sina egna utgångspunkter nå samma slutsats om behovet av ett socialistiskt samhälle som Amin nått utifrån sin marxistiska grundsyn.
- Det kapitalistiska systemet har tre stora nackdelar. Den första är den ekonomiska alienationen som gör att marknaden genomtränger privatlivet och förvandlar alla sociala förhållanden till varor. Den andra är den globala polariseringen. Den tredje är att produktivkrafterna riskerar att förinta planetens livsbetingelser. Som ekonomin är organiserad i dag kan den inte fortsätta att expandera utan att dessa tre problem förvärras. Den långa övergången till socialismen påbörjas varje gång de tre motsättningarna minskar, det vill säga när samhället begränsar marknadens profitering på mellanmänskliga förhållanden, när ojämlikheten minskar och när politiska beslut tar långsiktiga miljöhänsyn.

Större delen av västerlandet är moget att påbörja övergången, anser Amin. Och han framhåller att människors medvetenhet om behovet av en ny ordning först brukar slå igenom på områden som verkar ovidkommande och opolitiska, till exempel i kravet på förbud mot hälsofarliga matvaror.

Samir Amin är snart sjuttio och skulle för länge sedan ha kunnat retirera till en professorsstol i Europa eller Amerika. I stället har han skruvat upp sitt krav på ett tänkande som bidrar till att förändra världen. Under vårt sista samtal i Dakar frågar jag honom om motorn bakom hans intellektuella engagemang.
- André Gunder Frank frågade min mor en gång: ”När blev Samir kommunist?” ”När han var fem”, svarade mor. Du förstår, jag växte upp i en borgerlig familj, bägge mina föräldrar var läkare. En dag tog mina föräldrar med mig på sjukbesök i Port Saids fattigkvarter. Du kan inte föreställa dig fattigdomen i trettiotalets Egypten. En pojke i min ålder letade igenom soptunnorna. Jag frågade mina föräldrar vad han letade efter. Mat, svarade de ja, jag återger naturligtvis händelsen som mor förmedlade den långt senare. ”Varför måste han leta efter mat där?” frågade jag. Och i stället för att ge mig det gamla vanliga borgerliga svaret att fattigdom och orättvisor alltid existerat och att världen är si och så inrättad, svarade mina föräldrar att pojken var tvungen att leta efter mat därför att samhället, eller vilket ord de nu använde, var dåligt. ”Då ska jag förändra det!” svarade jag.
- Det viktiga är inte händelsen som sådan utan att detta minne etsat sig fast, förklarar Amin. Det jag minns är inte vad som yttrades utan vad jag såg, vad jag kände. Att detta bevarats så starkt beror på att mina föräldrar den gången sade just det jag borde höra. De gav sin femåring en insikt om världen, en insikt som var så chockerande att han fortfarande bearbetar den som sjuttioåring.
- Under gymnasietiden var vi uppdelade i nationalister och kommunister. Vi som betraktade oss som kommunister hade i regel en genomtänkt antiimperialistisk hållning men bara en vag förståelse av hur vår ståndpunkt hängde ihop med klassfrågan. Det var kanske inte så konstigt, vi kom ju allesammans från bourgeoisien, det fanns inte en enda elev från de fattigare klasserna. Ändå hade jag en annan uppfattning. Kommunismen betydde för mig att de fattiga måste få det bättre. Viljan till jämlikhet, det var skälet till min kommunism. Det var ett etiskt ställningstagande som jag aldrig behövde resonera mig fram till. Så till vida är jag antagligen en produkt av en god fostran. Och det är nog därför man brukar kritisera mig för att inte skriva tillräckligt akademiskt. Det struntar jag i. Skrivandet är en del av kampen. Jag har aldrig accepterat idén om att man ska använda intelligensen för dess egen skull. Det finner jag en smula motbjudande.

Stefan Jonsson
(Ur Dagens Nyheter, Kultur, 1 februari 2001)