xdeb.org

Först skriver Eliasson/Fölster en artikel om vårdförsäkring och någon vecka senar sätter det moderatstyrda stockholms landstinget i sjön en försäkringslösning kopplad till Karolinska. Det verkar vara mer än en slump.

Svensk sjukvård är mycket bättre än sitt rykte, framtidens största problem är de olika geografiska förutsättningarna. Ett sjukhus i södra Sverige har redan i dag helt andra ekonomiska förutsättningar än ett norrlandssjukhus. Det sägs att ett sjukhus ska hålla "god svensk standard", vem bestämmer vad som är god svensk standard? Kan god svensk standard vara olika i Skåne och i Jämtland? I takt med att möjligheterna att lindra och bota olika sjukdomar ökar så ökar också våra krav på att få del av den nyaste vården. Att vi åker land och rike runt för skattepengar (vårdgaranti) för att slippa stå i vårdkö stjälper bara det egna sjukhusets möjligheter att utvecklas i den takt som krävs.

Felet är inte att Karolinska tar emot betalande patienter, förmodligen skriver man ett avtal som ger ett visst överskott som i sin tur kommer vanliga patienter tillgodo. Grundfelet är att vi nedrustat sjukvården så grundligt under mottot "spara pengar men minska inte verksamheten". Detta har lett till att allmänhetens förtroende har minskat för den allmänna sjukvården och att utbildad personal flytt vårdyrkena eller i vart fall Sverige. Tex en sjuksköterska får högre lön och kortare arbetstid samtidigt som bemanningen är högre per vårdplats i vårt grannland Norge.

I dagens Aftonblad 20/2 står det att Karolinska sjukhuset blir det första landstingsdrivna sjukhus som tar emot patienter med privata försäkringar. KS vill teckna avtal med Skandia Lifeline och det ska garantera Skandias kunder vård inom sex veckor.

Jag bara undrar vad som händer om med de vanliga medborgarna om kapaciteten att behandla patienterna inte klarar behovet? Bryter KS avtalet eller får skattebetalarna vänta?

Förhoppningsvis ger det ett överskott. Problemet är vad som händer när kapaciteten vid Karolinska används fullt ut. Om då två patienter med samma medicinska diagnos och behov av samma åtgärd, den ene är vanlig medborgare och den andre med försäkring. Vem kommer att behandlas först? Kommer Karolinska att uppfylla sin del av avtalet och åtgärda den försäkrade inom sex veckor eller kommer man att bryta avtalet och behandla den vanlige medborgaren först?

Jag tror att Karolinska (och andra sjukhus som skriver liknande avtal) kommer att följa avtalet, med motiveringen att det genererar pengar till vården.

Problemet är att detta samtidigt kan leda till undanträngning av den vanliga vården, som i sin tur genererar att fler skaffar sig försäkringar o s v då blir den gemensamt finansierade vården ett minne blott och det som återstår blir för alla som inte kommer att ha råd med försäkringar. Men konsekvenserna av en sådan utveckling, upptäcker vi väl inte förrän det är försent. Utvecklingen gör mig orolig!

Försäkringar innebär också regler och begränsningar för vem som får försäkra sig. Hur lätt är det för den som redan har en medicinsk indikation att försäkra sig? Vad händer med dem som har tecknat försäkringar, som när de behövs inte gäller? Dessutom innebär det skillnader mellan landet.

Socialstyrelsen presenterade idag en rapport om folkhälsan, som visar att detta skiljer stort mellan landets olika delar. Läs mer i Stora skillnader i folkhälsa Skillnaden i livslängd är 8 år mellan Sveriges olika delar.

Dessa fakta kommer självklart försäkringsbolagen att känna till - och utifrån detta sätta försäkringspremierna. Ett försäkringssystem är ett bra system om vi ska öka skillnaderna mellan folk.

I nyheterna idag på TV redogjordes för vilka det är som skaffar pensionsförsäkringar - och inte var det de människor som skulle behöva dem bäst. Tvärt om så är det de människor som redan har en rätt god grund för pension - som försäkrar sig.

I Landstingsvärlden nr 4 8/2 2001 skriver chefredaktören om Fölster/Eliassons artikel: "De skriver aningslöst, som om "underklassen" någonsin haft pengar över för det ekonomiska överdåd som vilken vd som helst (eller varför inte "överklassen") kan ta för givet, det vill säga förmåner som någon annan betalar. Vanligtvis arbetsgivaren. Skribenterna tycker det är orättvist att det är extra dyrt för "underklassen" att betala sig förbi den offentliga sjukvårdens köer. Som om de minst priviligerade i samhället någonsin haft råd att ens tänka den tanken." Jag hade inte uttryckt det bättre själv.

Detta med att spara pengar, det har väl under 90-talet i högre grad handlat om att det inte funnits pengar till allt man har velat göra? 1993 kostade hälso- och sjukvården 91, 5 miljarder och 1999 kostade den 99,1 miljarder. 1993 fanns det 19969 läkare och 66 970 sjuksköterskor (anställda av landstingen). 1999 fanns det 23 587 läkare och 73702 sjuksköterskor (anställda av landstingen).

Detta visar på att det inte i sig varit nedskärningar - däremot är väl de flesta överens om att det hade behövts mer pengar i förhållande till de behov som finns. Behov som beror på att det idag går att göra saker inom hälso- och sjukvården som tidigare inte gick, samt att befolkningen blir äldre. (Frågan om Sveriges ekonomi under 90-talet är kanske en debatt i sig).

Det allmänna förtroende har, genom 90-talets ekonomiska kris, inte bara minskat till vården, utan överhuvudtaget för innehållet i den gemensamt finansierade sektorn.

Påståendena om flykten från vården bör synas närmar i sömmarna. Den genomsnittliga personalomsättning bland landstingsanställda är 8,7 %, som kan ses lite högt, jämför vi med kommunerna så ligger de på en omsättning mellan 7 - 11 %. Tittar vi närmare på Läkare, Sjuksköterskor och Undersköterskor/biträden sammantaget så var andelen som lämnade 6,4 % (8474 st), samtidigt tillkom det 9542 st. (Av dessa var 5602 sjuksköterskor). I dessa avgångar ligger och pensioneringar.

Flykten till Norge/utlandet behöver också tittas närmare på. Det finns ca 760 svenska sjuksköterskor i Norge (kartläggning som gjordes av Kommunernas sentralforbund i Norge för några år sedan , knappt 1 % av antalet sjuksköterskor i Sverige, 1/3 stannar har varit där längre än ett år. En annan kartläggning (i april 1999) visade att 545 svenska läkare arbetade i Norge, närmare 2 % av antalet svenska läkare. Det finns minst lika många norskar anställda i våra landsting.

Enligt Socialstyrelsen återvänder över hälften av sjuksköterskor som arbetar utomlands inom 10 år. till Sverige inom 10 år. ca 300 läkare som emigrerade, och nivån har varit stabil de senaste 10 åren. Av svenskfödda läkare som utvandrade 1986 och 1991 hade enligt SCB hälften återvänt inom 5 år.

1999 utfärdades det 1083 läkar legitimationer, av dessa var 341 st personer med utländsk utbildning. Antalet läkare med utländsk utbildning kommer sannolikt att öka, eftersom det nu pågår medveten rekrytering av läkare utomlands. Trots den negativa diskussionen i media om vården är det ingen brist på till sjuksköterske utbildningen.

Rörligheten på människor har ökat, inte bara människor som jobbar inom vården, samtidigt är det en rörlighet både in och ut. Men det är svårt att se dramatiken som media (och vissa intresse grupper) ibland spelar upp om man tittar på siffrorna och även på inflödet. Men även om det inte är någon dramatik, så kräver en allt större rörlighet att arbetena inom vården i Sverige är konkurrenskraftiga, inte bara med Norge, utan i lika stor utsträckning med Danmark, Tyskland, Storbrittanien, Frankrike, Hollan, Belgien, Italien o s v.

...men att tala om flykt är starka ord.

Jag hittade en artikel Allt fler utländska läkare räddning för sjukvården på Landstingsvärlden online som berör antalet utländska läkare, med nyare siffror än vad jag redovisade i förra inlägget.

Där konstaterar man att 36 procent av de läkare som fick svensk legitimation förra året har utbildats i andra länder. Det står också att läsa: "Totalt 428 personer med utländsk utbildning fick svensk legitimation förra året. 146 kom från de andra nordiska länderna, 136 från övriga EU och 146 från länder utanför EU/Norden. Samtidigt var antalet läkare som utbildats i Sverige och fick legitimation förra året mycket lågt, enbart 757 personer. Det beror på att läkarutbildningen drogs ner i början på 90-talet."

Jag glömde också att skriva det som också artikeln, under förstått menar, vi måste utbilda fler läkar och sjuksköterskor. Kopplat till artikeln Allt fler utländska läkare räddning för sjukvården finns också ett diagram som visar antalet läkarlegitimationer från 1991.

Var finns motkrafterna till moderaternas systemskifte i Stockholm? För mig är det en gåta att t ex Folkpartiet ställer upp på nedmonteringen av den offentliga välfärdsmodellen. Kanske, jag skriver kanske börjar den något uttunnade social liberala ådran i Folkpartiet att visa livstecken. När Birgitta Rydberg, vice gruppledare för folkpartiet i Stockholms läns landstinget, anser att ”Karolinska sjukhuset slår in på en farlig väg”.

Ökad andel försäkringar minskar viljan att betala skatt och den offentligt finansierade häls- och sjukvården blir därmed direkt hotad. Dålig vård för de som inte har pengar, bra vård för de som kan betala sina försäkringar. Och får ta försäkringar - det är egentligen bara att se hur försäkringsbolagen idag fungerar på andra områden. De gör en riskbedömning - hög risk ingen försäkring eller höga premier, låg risk försäkring och lägre premier. Vill vi ha det så? Aftonbladets ledare berör saken i

Gräddfil till sjukhuset? Nej tack!

Fölster/Eliasson pläderar för en modell, där den enskilde ska få möjlighet till avdrag för sjukvårdsförsäkringar, på samma sätt som för pensionsförsäkringar. Jag tycker det är enkelt att titta på vilka det är idag som INTE har pensionsförsäkringar. De som har, skaffar sig mer, de som inte har får ett sämre utgångsläge inför sin pensionering. Dessa system leder till två saker. För det första så genom att göra dessa avdrag minskar skatteintäkterna till staten, vilket i sin tur leder till att statens möjligheter att upprätthålla skattefinansierad verksamhet, i detta fall sjukvård. För det andra så genom att de privata försäkringarnas betydelse ökar, för de som har dessa, så minskar i motsvarande omfattning intresset att betala skatt, vilket i sin tur leder till att de som inte kan skaffa sig privata försäkringar får en allt sämre och sämre vård.

Moderaternas förslag kan låta positivt, men i slutändan får det genomgripande konsekvenser för en gemensamt finansierad vård, som ger vård oavsett hur mycket pengar (eller vilken arbetsgivare) man har. Eftersom deras förslag får de effekter som jag beskrivit ovan, eftersom de talar öppet om tilläggsförsäkringar. Eric Langby, moderat kommunalråd i Nacka sa i Radio Stockholm: "Vill man betala en högre procentandel av sin inkomst för att alltid kunna ligga på enkelrum, så varför inte det. Medan den som tycker att det är roligare att göra av med pengarna på annat, medan man fortfarande är frisk den kan då kanske hamna på ett fyrbäddsrum."

Jag inser åtminstone att alla skillnaderna handlar inte bara om en eller fyrbäddsrum, utan självklart om kompetens, personaltäthet, tillgång till teknisk utrustning mm. Därmed har vi ett system där plånboken styr och som inte ger de ensamstående mammorna en chans eller alla som får sänkta löner när moderaterna lagstiftar bort kollektivavtalen. Det blir inte en sjukvård för alla.

Hälsoprövning förekommer inte???? Nej, möjligtvis inte för den offentligt finansierade, men självklart kommer detta att förekomma för de privata tilläggsförsäkringarna "för att alltid kunna ligga på enkelrum".

Finansiering - alla länder som har försäkringslösningar har en dyrare hälso- och sjukvård. Detta kommer att betyda mindre pengar till vården, för att kompensera detta så ökar privata tilläggsförsäkringar, vilket minskar viljan att gemensamt finansiera hälso- och sjukvården. Förlorare är de som inte har ekonomi för privata tilläggsförsäkringar - och sammantaget har kostnaderna ökat. D v s hälso- och sjukvården kostar mer och fördelas mer orättvist.

Jag är dessutom långt ifrån säker på att vårdmetoderna blir bättre om endast vinst intresset genererar utveckling - ta till exempel frågan om vård i livets slutskede. Det är tveksamt om detta kan utvecklas i ett system med lite pengar som är offentligt finansierat och en allt större del som är privat finansierat.

Bryta landstingens vårdmonopol. Det vi ser nu är möjligen ett byte från ett demokratiskt styrt monopol till privata monopol som inte är demokratiskt påverkbara. Personligen är jag hellre utlämnad åt landstinget än åt - Bure (vilka har ett nytt namn som jag inte kommer på). Däremot finns det i och för sig en poäng att ha flera vårdgivare, under förutsättning att det faktiskt blir fler, men detta behövs det inget försäkringssystem för.

Det enda förslag som jag känner till i denna diskussion är moderaternas. Att sjukvården skulle föras över till att helt finansieras genom enskilda försäkringar är det ju inte tal om.

Moderaternas förslag är ju ingen egentlig försäkring. Men hitta på ett bättre namn än Allmän Obligatorisk Hälsoförsäkring.

Finansiering: landstingsskatten förs över till en försäkringskassa - som i förlängningen skall kunna kompletteras med privata försäkringskassor.

Obligatorisk: Alla måste ansluta sig. Någon hälsoprövning förekommer icke, ingen kommer att uteslutas ur försäkringen och ingen kommer att uteslutas från vård.

Vårdnivå: Den av Riksdagen fastställda = samma som nu.

Syfte: Bryta landstingens vårdmonopol. Stärka patienternas ställning genom att finansieringen sker via deras försäkringskassor.

Skapa fler arbetsgivare och därmed stärka personalens ställning.

Slutresulatat: Bättre vård för patienterna - bättre arbetsförhållanden för anställda. Frihet för anställningsformer, vårdmetoder.