xdeb.org

Unga människor är engagerade men väljer andra vägar än partipolitiken. Påståendet har förts fram i utredningar, undersökningar och i debatten om politikens kris (inte demokratins) i många, många år. En av de som fört debatten är Åsa Petersen och som i dagens Aftonbladet skriver "Partierna får skylla sig själva".

Det är ett bra inlägg i debatten som också nästan når fram till den slutsats som jag personligen drog för många år sedan. Partipolitiken, i meningen, att styra stat, landsting och kommuner, är mycket trög och skapar i sig ingen förändringskraft.

Politik i meningen, att vara vald till landets beslutande församlingar, är som jag ser det definitionsmässigt att förvalta. Jag menar dessutom att det är naivt och en fel syn att tro något annat. Åsa Petersens artikel beskriver på ett bra sätt aktiviteter och engagemang som tidigare fanns åtminstone i några av de politiska partiernas egna verksamhet. Idag saknar partierna både den sociala och vida opinonsbildande roll som borde vara självklar i ett samhällsförändrande arbete. Istället utgår 95 procent av partiernas aktivitet och engagemang utifrån vad som händer i de beslutande församlingarna.

Den koncentrationen av partiernas arbete har också gjort att både kontaktytorna och rekryteringen av nya förtroendevalda i de beslutande församlingarna har försämrats eller till och med utraderats gentemot de verksamheter och aktiviteter som beskrivs i artikeln. När inte ens de partier som säger sig stå för något annat, något annorlunda, ett annat samhälle, kan gestalta det i den egna verksamheten, aktiviteten och engagemanget, då ställer också de engagerade sig utanför partierna. Precis på det sätt som Åsa Petersen besrkriver. Detta i sin tur gör att partierna i ännu större utrsträckning koncentrerar sig på de formella besluten.

För hur fungerar de människor som sitter i en beslutande församling och ska fatta beslut? De utgår självklart från de underlag som tjänstemännen tagit fram och de refererar till sina egna erfarenheter och kontaktnät. Finns då inte den egna erfarenheten av "aktivism" och engamang i t ex start av Café verksamhet, idé buren fritidsgårdsverksamhet, arbete med kulturaktiviteter eller för flyktingars rättigheter, blir också besluten därefter. Eftersom de då försöker att tolka den tysta delen av medborgarna.

Idag utsätts de beslutande för en omfattande lobbyverksamhet och finns då inte den egna erfarenheten av "aktivism" och folkrörelsearbete så blir en kulturförening endast en i ledet av "lobbande intressegrupper".

Under min aktiva tid i SSU (Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund) så jobbade vi utifrån denna tes. Det är det vi gör själva, de små praktiska förändringarna i verkligheten som tillsammans med opinionsbildning ger underlag och kraft att även åstadkomma förändringar i beslutande församlingar. Och det är precis som Åsa Petersen skriver, "att inte är det styrelsemöten (eller andra möten för den delen) som jag minns.

Partierna har som jag ser det två huvudval. Ett är att endast arbeta i och genom de beslutande församlingarna, d v s egentligen bara fortsätta på den inslagna vägen. Det innebär isåfall inga möjligheter att överbrygga klyftan mellan väljare och valda. Den andra vägen är att i partiernas egna verksamhet satsa på och bygga upp ett eget mått av aktivism och praktiskt förändringsarbete i kombination med att snabbt rekrytera människor som har dessa "aktivistiska" och folkrörelsemässiga erfarenheter från vår tid.

Dessutom måste insikten om det som Therese Kärngard säger i artikeln "att man inte tar tillvara all kunskap som finns utanför partierna" finnas i partierna. Kunskapen är idag inte något som endast de politiska partierna har och detta har partierna ännu inte förstått.

Visst, "Partierna får skylla sig själva", men däremot är jag övertygad om att problemet inte ligger i de beslutande församlingarna. Dessa har varit, är och kommer att förbli "tråkiga". Däremot kan arbetet i dem kännas mer eller mindre viktigt och det beror, vilket jag gärna medger, på utrymmet som finns för den enskilde ledamoten att agera. Arbetet i de beslutande församlingarna går att förbättra, men det är inte där som problemet i grunden sitter. Det är inte det som gör att aktiva och engagerade människor - unga som gamla - inte blir bemött på ett bra sätt.

Det är först när medvetandet har uppnåtts bland många människor som de beslutande församlingarna kan åstadkomma det som kanske borde har gjorts långt tidigare.

Stefan Wikén