xdeb.org

Den internationella kritiken växer mot de amerikanska och brittiska planerna på ett krig mot Irak. Runt om i världen, så även i Linköping, genomförs demonstrationer och aktioner mot planerna på en militär invasion. Kritiken riktas mot Amerikas Förenta Stater (USA) och Storbritannien. Varför finns det då en skepsis mot att med yttre våld mota bort en diktatur, med en hårdför diktator (läs Saddam Hussein), med en totalitär regim, med en krigsmakt som riskerar att ta till hårda vapen mot sin omvärld? Varför vill då någon protestera mot en invasion av ett land med så mycket ”bad will”?

Grunden är att om Irak ska kunna utvecklas till en demokrati, så måste irakierna själva få mota bort sin diktator. Det är faktiskt en fråga för det irakiska folket vilken regim som styr landet. Paradoxalt nog har ju Saddam Hussein ställning i hemlandets stärkt i takt med de ökande yttre angreppen mot regimen. Jag tror helt enkelt inte att man kan vända opinionen i ett redan inåtvänt land till något gott genom ett krig som kommer att drabba en redan hårt ansatt civilbefolkning. I stället är det nog de arabiska grannländerna, i samarbete med FN; som genom ökad press på Bagdadregimen kan få utvecklingen att vända, ett långsiktigt arbete som måste få ta tid.

I själva verket är ju det huvudsakliga skälet för USA:s angreppsplaner att skydda genuint amerikanska ekonomiska och politiska intressen. Skulle USA vara trovärdigt som en demokratins försvarare, så borde också andra totalitära regimer och/eller länder med massförstörelsevapen få hårda krav riktade mot sig. Men tyvärr är ju viljan att kunna kränga varor och trygga råvarutillgångar starkare än de demokratiska ambitionerna. Exempelvis har Indien provskjutit bärraketer till kärnvapenmissiler vid ett par tillfällen under den pågående Irakkrisen, detta utan några nämnvärda reaktioner från amerikanskt håll.

USA, med George Bush jr som det i modern tid mest tydliga exemplet, har alltid velat rota i andra staters angelägenheter för att trygga sina egna ekonomiska och politiska intressen. Minns Chile 1973 när den folkvalde Salvador Allende störtades. Minns stödet till just Saddam Hussein för att hans regim skulle vara en motkraft till Iran. Minns försöken till jordreformer i sydamerikanska länder när den amerikanska staten gick ärenden åt multinationella företag vars tillgångar hotades. USA:s trovärdighet som äkta garant för demokratisk utveckling är därför mycket tveksam, för att inte säga uppenbart tvivelaktig. I sin förlängning handlar det om att det är svårt att tro på en man som själv har sänt otaliga människor i döden genom att underteckna dödsdomar, som blev vald med ett 25 %-igt stöd från väljarna och detta med en presidentkampanj som finansierades av olje- och metallindustrin. Fredsforskaren Johan Galtung ger i en intressant intervju i DN den 15 januari ännu ett perspektiv på frågan om Bush egenskaper ”Den nuvarande presidenten kännetecknas av en farlig kombination av energisk handlingskraft och - dumhet” och fortsätter sedan ”Clinton var en A-student, Bush: C minus”.

Det finns en kritik mot krigsplanerna på många olika håll. Bland annat har Harvardprofessorn William D. Nordhaus har prissatt kriget, något som Aftonbladet tog upp i en ledare den 13 november. Till kritikerna kan också läggas EU-giganterna Tyskland och Frankrike, samt stormakten Ryssland. I Sverige har ärkebiskopen KG Hammar på ett engagerat sätt uttalat sig mot krigsplanerna i likhet med sin kollega i England ärkebiskopen i Canterbury. Det finns skäl för ledande svenska företrädare som utrikesminister Anna Lindh och statsminister Göran Persson att lyssna mer på kritikerna och skeptikerna. Statsministern har tyvärr redan framfört att ett kortvarigt krig kan vara positivt, ett i mitt tycke både naivt och cyniskt uttalande. Frågorna som ska ställas är ”vad får ett väpnat angrepp mot Irak för konsekvenser?” och ”finns det amerikanska planer på angrepp mot fler länder?”.

Tacksamt noterar jag dock Göran Perssons skarpa reaktioner när Bush-administrationen nu till och med hotar med kärnvapen. Att hota med just massförstörelsevapen för att motarbeta eventuella massförstörelsevapen bygger på den gammaltestamentliga tesen ”öga för öga, tand för tand”, samma princip som driver dödsstraffsförespråkare att avrätta mördare. Tala om destruktiva tankemönster, som bara kan leda till mer barbari, ökad godtycklighet och allt högre krav på hämnd i form av katastrofala vedergällningar.

Det är bra att FN riktar hårda krav på en regim som utgör ett hot mot sin omvärld. Men FN är ett internationellt organ och får inte ens riskera att uppfattas som en hjälpgumma åt amerikanska intressen. I ett läge är ett ingripande från FN till fullo berättigat, i det fall Irak går till angrepp mot sin omvärld. Den situationen står vi dock inte i nu, i stället visar det sig att FN:s vapeninspektörer kan utföra sitt arbete med att kartlägga den irakiska vapenarsenalen, låt vara att det tar lång tid. Förhoppningen är alltjämt att eventuella massförstörelsevapnen ska kunna identifieras och sedan förstöras. Krig kan helt enkelt inte få föras i förebyggande syfte. Förhoppningen är att Irak på egen hand ska kunna bli ett demokratiskt land. Omvärlden behöver ge bistånd genom stöd till utbildning och humanitära insatser, inte genom att bomba sönder och ytterligare sarga ett redan hårt drabbat folk. Att mota dårskap kräver kunskap; kunskap går inte att leverera med kulor och bomber.

De starkaste och mest rationella skälen mot att inleda ett krig är risken för allvarliga konsekvenser i en redan instabil del av världen. Faran för att krigshärden sprider sig måste vara överhängande. När nu också kärnvapenhot riktas från USA:s sida undrar man hur länge dårskapen ska få fortsätta utan att den genomskådas. De viktigaste frågorna är naturligtvis av humanitär natur. Hur många oskyldiga kommer att få sätta livet till? Hur många blir invalider för livet? Hur många kvinnor blir ensamförsörjare och dömda till livslång fattigdom? Hur många barn blir föräldralösa? Tycker vi i den ”civiliserade västvärlden” verkligen att det är värt alla dessa offer att gå i krig för att skydda USA:s och våra egna ekonomiska intressen?

Richard ”Nicke” Bremer
Fredsvän och socialdemokrat
http://www.valet.nu/fredsnatet